Känner inte att jag orkar skriva om London, men det är världens mysigaste stad och jag skulle lätt kunna flytta dit...
Igår var det Stockholm med skolan, kul!
Men gång på gång tänkte jag måste berätta det här för pappa.. Eller pappa kommer npg pch hämtar mig vid bussen.
Men det gör han inte! För han lever inte! Han finns inte så att jag kan krama honom, eller ens säga att jag älskar honom. Att han har gjort mig till den jag.
Fråga om han är stolt, fråga om tips.. Nejj inte ens det kan jag göra. För han svarar inte. Han kan inte!
För cancern tog hans liv. Cancern tog mitt liv. Cancern förstörde hela mitt jävla liv..
Jag vågar inte tänka tillbaka. Rädd att finna något som verkligen tyder på att pappa inte lever. Jag vet att han inte lever, men jag vill inte höra någon säga att han är död. För i mina tankar lever han..
Jag tror ju att han ska vara runt hörnet och krama mig.
Jag vågar inte tänka tillbaka. Rädd för att falla tillbaka. Tillbaka i något sorts svart håll och inte har kraften att komma tillbaka.
Det gör ont, och det kommer det förmodligen gör många år framöver.
Mina tankar går inte till "vad ska jag har för kläder imorgon" mina tankar går till, kommer pappa att väcka mig? Kommer pappa har ställt fram frukost.
Även fast jag mycket väl vet att du inte kunde ha gjort något undrar jag varför det här hände.
Om det hade gått att bota. Men det kommer jag aldrig att få svar på. Men pappa, 13 år, inte ens det, är alldeles för lite. Jag skulle dela mina tankar med dig.
Det är väldigt enkelt när någon frågar att bara "slå" bort det med, nejj men det är bra!
Det är det inte. Det kommer aldirg att bli bra, för du var min andra halva. Du och jag, det var liksom så det var. Nu när du inte finns börjar jag tvivla. Vad finns det för mening att dagarna långa gå runt och vara ledsen, att sakna dig! Du vil ju att jag ska ha det bra, det har du alltid velat.
Det gick fort, kan det ha varit 5 dagar. 5 dagar då du var alldels för sjuk. Då du inte ens orkade gå på toa själv. När du mumlade om svart strumpor.. Det var min pappa men endå inte..
Du var stark, de starka skulle överleva. MEn cancern bröt ner dig till en person du inte är. Till en person du aldrig borde ha fått blivit. Det är orättvist och jag vill inte. Jag vill bara spola tillbaka tiden och krama dig..
Busschauffören i min buss igår såg precis ut som min pappa, när jag såg honom snett bakifrån. Till och med händerna var lika. Det gör ont att för en kort liten stund tro att det är han, känslan hinner före tanken. Och genast tänkte jag på dig, hur dina tankar gick under dagen, för jag vet att du tänker, hela tiden... Din pappa finns med, ingen annan pappa är så närvarande för oss som står omkring dig. Han saknas dig så du tvivlar på om du kommer att orka, det är därför det heter sorge_arbete_, för det är ett tungt och svårt jobb. Men så länge pappa finns med i dina tankar, i ditt medvetande, i din vardag - alltså alltid! - så finns han kvar hos dig. Du vet vad han skulle svara på frågan om han var stolt. Du vet att han skulle svara att han älskar dig också... Ändå gör det så ont, och är så tungt. Och känns fel, för det är klart att det känns fel...!
SvaraRaderaTack igen för förtroendet att få läsa!
Kram Sabina