När man skjuter iväg dom som står en närmast, dom som lyssnar, då är det inte bra.. Kanske blir jag sedd på ett annat sätt. Jag kanske framstås som någon som utnytjar min situation.. Men det är inte så lätt att säga rakt ut, nejj jag orkar inte, idag ville jag bara stanna i min säng och ligga där. Det är inte så lätt.. Jag vet mycket väl att det inte blir bättre av att ligga i min säng och deppa.. Men där slipper man ansvar, man behöver inte leva upp till allas förväntingar..
För ibland blir det för mycket.. Ibland orkar man inte gå till skolan, det tar för mycket energi.
Det har gått 4,5 månad, det kanske tycks som mycket, men det faktum att min pappa ALDRIG kommer tillbaka, så är det inte en lång tid. Det är bara början..
Vi har gått in i en prov perido nu och när jag läser igenom det vi kommer ha prov på förstår jag att jag inte har hängt med. Att allt inte riktigt har stannat, för jag hänger inte med.. Så länge jag inte har någon som säger; Linda gör det här och det här och sen det här, så kommer inte det att bli gjort.. Jag skjuter iväg det och säger, nejj jag gör det snart, eller kanske imorgon.. Men imorgon händer det igen..
Det är då man behöver någon som lyfter upp en från leran, någon som tar en hela vägen tillbaka och som faktiskt lyssnar..
Jag stänger ut folk, för jag vill inte att folk ska komma åt mina känslinga punkter.. Eller kära ögonblick med min pappa. Det kanske är bra om folk vet, så att jag pratar om det.. Nu vet jag inte vad som händer, men jag vet att det inte kommer sluta bra..
Där du befinner dig nu är det inte alls konstigt om du missat saker i skolan - och vet du Linda; det gör ingenting! Det säger man som lärare inte så ofta till sina elever - men för det första har du så mycket kunskap med dig sedan tidigare, så du kan vila på det när orken att ta tag i skolan inte finns hos dig nu. Och att lära dig leva det nya livet, utan pappa bredvid dig, tar så mycket kraft och ork att det inte kan gå att göra allt som du gjort tidigare. Och det är ok. Försök känna så själv, du är bra precis som du är!
SvaraRaderaJa, det var några tankar från mig! ~Sabina
Linda!
SvaraRaderaLåt tiden ha sin gång - det är det som är ett sorgearbete. Du lär dig mycket under tiden och det kommer att sluta "bra". Var inte rädd för att släppa taget o gå vidare - du ska inte ha dåligt samvete för det! Det blir en ny tid för dig, ett liv med pappa på avstånd! Du vet vad han ville o vad han stod för, du vet hur han ville att ditt liv skulle bli - låt det bli så! Pappa ville inte att du skulle må dåligto vara ledsen men de här kunde inte han styra över.
Nu får du söka tröst o tillit hos mamma och hon vill så gärna hjälpa dig - låt henne göra de då! Släpp in henne så ska du se att det blir mycke lättare, men förvänta dig inte att hon gör exakt som pappa gjorde för det var unikt för honom o din relation. Gå nu in i något nytt med mamma o du ska se att ni kommer att få många härliga stunder o minnen som bara är unikt för er! Mamma kommer aldrig att ta pappas plats o de som var ert - hon tar sin egen plats i det nya som är ditt o hennes!
Kram Linda!
/Sally