tjugoförstadagen

090902, idag är det den andra augusti 2009 ! tiden går fort, jag vill bara stanna. stanna och för en minut inte göra nånting, inte tänka på nånting utan bara sitta ner och titta rakt ut i ingenstans. Det här är jobbigt, livet utan pappa är tufft. Det har inte gått länge alls, 21 dagar bara ! Det kommer bli så många flera dagar, så många jobbiga dagar ! Jag kan inte förstå att du är borta på riktigt nu, du kommer inte tillbaka. jag tror att du finns brevid mig, dag som nat

Men det är jobbigt att veta att för att kunna få sig dig så måste jag ge bort mitt liv. och jag vet att det är inte det du vill, du kunde inte välja om du skulle bli frisk eller inte, Du KÄMPADE ! Det gjorde du, in i det sista. De sista dagarna var inget liv för dig pappa, du hade bara ont, jag såg på dig hur du led... Då var slutet så när, men du höll humöret uppe, visst du var sur ibland.. Men det gjorde ingenting, för vi älskar dig (L)

Nu finns du inte med oss, VARFÖR ? varför skulle du drabbas ?!

Fast du fick reda på att du hade cancer så levde du rätt normalt, jobbade, tränade ibland, cyklade mycket och du var med mig och philip till skolan. Det gjorde allting mycket lättare. Men på slutet blev detså annorlunda, du blev så mager och ansiktet blev också smalt och när du rakade av dig håret kände jag hur det blev en klump i magen. Det gjorde att man såg så mycket tydligare att du var sjuk. innan syntes det inte... Kommer du ihåg gång till leksand tror jag, vi blev stoppade av polisen, du körde och du skulle blåsa in nån sån där grej... Du blåste allt du kunde och mätaren tutade, då sa polisen, "visa att du är en man", du svarade att du hade lung-cancer och han blev jätte röd i ansiktet... Han skämdes verkligen och du brydde dig inte ens..

Du var stolt över dig själv och din familj, varför skämas av nånting man inte rår för liksom ;)

På något sätt så tycker jag inte att din sjukdoms tid var jobbig, det var grym ibland, men inte jämnt, du var så levande. Ibland så låg du i sängen, men det var väl inte så konstigt, du hade ändå en allvarlig sjukdom! Och jag följde ofta med dig när du var på sjukhuset, du hämtade mig på skolan vid 9, och så åkte vi till sjukhuset, jag betalade parkeringen med alla dom där korten sen så tog vi hissen upp till din avledning, ibland åkte du med mig till kuratorn och sen till din avdelning.

Sen när jag var klar gick jag ner till dig och då hade du sparat en av mackorna marianne sa att hon hade bakat hela natten ;) Kommer du ihåg ? Då låg du ofta på sängen och sa att du tänkte att det var krokodiler och hajar som åt upp din tumör.
Och vi lärde oss att sköta den där medicin grejen, nålen eller var det nu var, fick marianne sätta, men vi lärde oss är vi skulle stänga av och vi kunde läsa av hur lång tid det var kvar.

Efter åt så gick vi och åt mat, för det mesta blev det pizza eller hamburgare, sen så skjutsade du tillbaka mig till skolan. Den tiden är förbi nu, du har en sådan stor del i mitt hjärta och jag älskar dej !

Platsen där din kropp ligger nu är fin, jag vet att du tycker om den, jag vet också att du var jätte stolt i kyrkan, för jag tror att du var med oss där !

Farmor och Farfar tar hand om dig nu, det känns bara jätte konstigt att du inte står där på jkv när jag kommer in och ställer ner min kärra och hjälper mig att vända båten. Vi har så många minnen på jkv och överallt annars också ! Att du inte kommer och pussar mig på kinden och säger godnatt, att du inte väcker mig längre... Alla våra rutiner, dom är borta, det har blivit en ny början på nånting som var underbart och inte behövde en ny början- du var för ung för att dö !

Folk ska inte behöva drabbas av sånhär, det är hemskt

Skapa dig en bra dag, jag gör mitt bästa här på jorden