ingen rättvisa, the death time

i det som hände fanns ingen rättvisa. men så är det, och dom brukar ju kalla det livet...

det är sjukt att det underbara livet vi ska leva, kan innehålla så mycket hemskheter.
alla drabbas av nånting hemskt, tror jag. bara olika svårighetes grader. och pappa är en stark människa, och fick en stark cancer. cancern vann, men jag tänker på min pappa som frisk. för nog var han pigg under sin sjukdoms tid. det var bara de sista veckorna. de sista dagarna då var det riktigt hemskt. det känns nu som att vi gick och väntade på att du skulle dö. du hade ont!!

jag kommer ihåg när Sally var här, jag låg vaken i köket på en madrass, tanterna från LAH hade varit här med en toastol så att pappa kunde gå på toa i sovrummet.. han låg mest där, i sängen!! fast när Sally skulle komma satte du dig upp och ville gå ut..

mamma fick hjälpa dig att komma ut till solstolen på framsidan, i skuggan, och när Sally kom då låg du där och tog imot henne.. det visar hur mycket du tänkte på andra människor.

sen på kvällen när jag låg i köket, på kvällen innan hade du ramlat.. mamma skrek att jag skulle hämta mikael o veronica. jag var livrädd och med gråten i halsen så sprang jag dit.. då hade du "bara" ramlat o typ svimmat. antagligen för att du hade slut på krafterna efter att du hade varit ute. men gud va rädd jag var. jag tänkte det var väl inte så här du skulle dö..

och nejj det var inte så du skulle dö. du dog så vackert i din säng.. du tog dig på kinden, velade med ögonen när du såg hur orolig mamma var.. hon sa att vi skulle klara oss, men att du skulle hålla ett öga på oss.

och visst höll du ett öga på oss. jag satt i sängen o höll din hand, pratade med dig i tanken och såg att ögat inte var riktigt stängt. det var de tinte när vi såg dig den där söndagen heller. och det var väl för att du ska kunna hålla koll på oss.

säg grattis på min födelsedag pappa, jag älskar dig