gästblogg

hej på er alla.
en unik sak med denna gång är att det inte är linda som knappar orden på tangenterna utan julia heter jag. 15 år. från samma stad som miss bröms.
för er som inte vet känner vi varandra genom seglingen och har kommit varandra närmre det senaste halvåret under dom tråkiga omständigheterna..kanske för att jag själv i princip gått igenom liknande gällande min mamma.
& för er som undrar va fan jag gör här inne och skriver när det krävs lindas lösenord och grejer så är anledningen att jag hjälpte tjejen med "antal besökare" som ni ser här bredvid.

men nu till varför jag valde att skriva detta inlägg.
linda..se på tjejen. se på styrkan hon har och det tror jag säkert att ni alla gör. det är så fruktansvärt orättvist att hon som nyss fyllda 13 år redan förlorat sin pappa. att hennes pappa, per, inte ens fick uppleva sin 50-årsdag. det är så fel!
men mitt i mörkret glädjs jag ofta i skolan när jag ser linda i korridoren. hon lyser styrka och hon värmer mig omedvetet. såklart att dagar finns när man inte hittar ut ur dimman också men jag ser så mycket i linda. hennes inställning är så underbar, hon kommer att bli något riktigt ballt, det är jag säker på.
om det så går kommer hon göra hennes pappa ännu stoltare, jag vet det.

tillsist, linda... jag tror du redan vet det men jag finns alltid här när du behöver det, no matter what.
"det måste gå, och går det inte så får det gå ändå" right? ♥
/Julia Broman