varje gång pappas ögon är stängda och han tillexempel ligger på soffan kommer jag på mig själv med att leta efter livstecken.
jag är så rädd att han ska ha dött.
är det verkligen såhär det ska vara ? :S jag är inte arg och känner mig inte ens ledsen, för tillfället. men jag känner mig chockad... vad händer sen ?
kommer man till Nangiala, som Astrid Lindgren talade om, eller tar livet bara slut?..
båda har nog sina fördelar, men det kan väl inte vara så grymt att allting bara slutar...
om ungefär två veckor börjar jag i en ny klass där jag inte vet vem någon är.
och ingen vet vem jag är.
jag vill vrida tillbaka tiden, jag vill vara sådär liten, då ens största bekymmer var vem som va ens bästis.
vad hände med tiden som kändes så lång? jag trodde livet varade en evighet.
det har gått år sedan jag började segla, och på mitt första jsm, jsm 2007 Marstrand, var det jag och pappa som åkte. Jag och pappa har och kommer alltid har seglingen som nåt tillsammans.
Han har varit med på allt mitt första i seglingen, enda tills nu i somras. Då han stannade hemma från JNoM. Jag tror det var då jag började inse att det är inte långt kvar nu, att det har förändrats...
Om det fortsätter i den här takten kommer jag inte känna igen mig själv.
Jag vill bara att det ska bli som förut !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar