Pappa <3

Det här har gått bra, det känns bra (y' bra att det känns bra någon gång ialla fall :)) i helgen så är det ju regionkval och det känns som vanligt fast mycket mycket bättre.

Jag har något som ingen annan har, jag har en inre tro på mig själv och även på pappa..
Pappa finns i mitt hjärta, i philips hjärta, i mammas hjära, i sophias hjärta och i michaelas hjärta.

Där bor han, som har givit oss en annan syn på livet, även kallad pappa <3. Att in i det sista kämpade du pappa ! Du gav aldrig upp, och nu när änglarna tog dig till himlen, till en bättre plats, så finns du i våra hjärtan!

Jag kommer ihåg dig när du låg där i din säng och jag inte kände några andetag, men mest av allt kommer jag ihåg tiden då du var frisk. Det var inte länge sen, inte alls. Livet är indelat i tre perioder, den friska, den sjuka och den efteråt.
Jag minns alla, men du var frisk längre än du var sjuk och på så sätt minns jag dig som pappan som skyndade sig hem för att hinna vara på jkv och hjälpa sina barn med deras båtar.
Du som alltid var 15 minuter sen, så var det något viktigt sa jag alltid en kvart tidigare. Då kom du i tid ;) jag har känt dig länge, men inte tillräckligt länge... Varför skulle du drabbas av något sånt här hemskt? Varför skulle dit hjärta sluta slå? Jag vet att du hade otroligt ont på slutet, men varför var det du som fick ont? Jag vill att ditt hjärta ska slå, jag vill att du ska bli frisk.

Fortfarande befinner jag mig i nånslags bubbla, ibland fattar jag det, ibland fattar jag det inte.

Jag har aldrig riktigt förstått döden, vad händer efteråt?

Kanske ska man inte veta, utan bara vänta och se..