Krönika

det här är en krönika som en präst har skrivit och den tycker jag att alla i hela världen borde få läsa!


Det händer att jag får frågan hur man ska förhålla sig när någon blivit allvarligt sjuk. Ska man verkligen störa? Vad ska man säga? Jag vet att det är lätt att känna sig otillräcklig och välja att inte ta kontakt. Efter snart 30 år som själasörjare och präst kan jag fortfarande känna mig osäker och maktlös och ha svårt att finna de rätta orden i sådana situationer.
Men är det något jag lärt mig så är det att det viktigaste inte är vad man säger till den som drabbats av en allvarlig sjukdom utan att man faktiskt är den som kommer, som vågar störa och som tar sig tid att lyssna. Att höra av sig, skriva ett kort, lämna en blomma, besöka den som blivit sjuk kan verkligen göra skillnad. Vad det handlar om är att övervinna den rädsla som sjukdomen väcker hos en själv.Att få arbeta och umgås med svårt sjuka människor väcker många känslor, men det har också berikat mitt liv, sällan blir andra möten i livet så ärliga och sanna och utan försvar.Dina ord kommer inte att räcka till, men din närvaro, att du bryr dig, att du kommer kan betyda allt. Det har varit en smärtsam upplevelse för mig att upptäcka hur många människor som får bära sin sjukdom själva utan att ha någon att anförtro sig åt på djupet.
Det är inte ovanligt att den som blivit sjuk inte vill oroa dem som står en närmast och därför inte vågar säga vad de innerst inne känner och tänker. Någon att anförtro sig till som inte tillhör de närmast anhöriga kan därför vara en viktig livlina. Som präst har jag ofta blivit en sådan person som har haft tid och som orkat lyssna. Dessa möten har fördjupat och gjort mitt liv rikare och jag vet vad det har betytt för den som kommit till mig.
Framför allt är diagnosen cancer för många synonymt med att få en dödlig sjukdom. Bland de största förtroenden jag fått som präst är när jag varit själasörjare till cancerpatienter som fått det chockartade beskedet att de inte har lång tid kvar att leva. När jag tänker på dessa möten har de sällan varit skrämmande. Människor som vetat att de snart ska dö har blivit några av mina bästa vänner. De har blivit mina säkraste och tillförlitligaste referenser och källor till vad som är av verkligt värde i livet och de har hjälpt mig att komma vidare på min egen vandring i livet.
Jag har ibland känt mig som en upptäcktsresande och en spejare som får vara med i sammanhang där vanliga människor sällan rör sig. Att få vistas nära döden, men inte som orolig anhörig utan som själavårdare och vän är ett otroligt privilegium. Aldrig annars får man möta människor som är så ärliga och beredda till självprövning och så uppriktigt söker någon eller något de tror att de kan lita på.
Anders kom till mig våren 2000. Han sa att han ville träffa mig för han hade fått en mycket aggressiv form av cancer och besked om att han bara hade några månader kvar i livet, och han var rädd för döden. Han frågade om jag ville begrava honom. Vi träffades flera gånger den våren och innan vi skildes åt för sommaren sa han: "I höst får du begrava mig.”
Jag sa till Anders att han skulle ringa mig på semestern om han blev sämre. Han ringde aldrig under sommaren, men i augusti hörde han av sig med det glädjande beskedet att han inte blivit sämre. Mot alla odds levde Anders i mer än fyra år efter sin dödsdom. Mycket längre än vad någon läkare trott att han skulle klara.
Jag har förstått att vården för cancerparienter gjort stora framsteg under senare år, men både Anders och jag såg detta att han fick leva så mycket längre än vad någon kunde förutse som något som berodde på flera samverkande faktorer. Jag frågade honom vad det berodde på att han orkat kämpa så. "Det är den kärlek och den uppmuntran jag får av min familj och av de andra som står mig nära som gjort att jag orkat kämpa mig igenom alla behandlingar och hållit livslågan uppe", sa han. Jag är glad att jag fick vara en av dessa personer i Anders närhet.Mina ord till tröst kändes ganska tafatta och ytliga. Jag upplevde att Anders medvetna närhet till döden gjorde att han visste mer om livet och Gud än vad jag som präst gjorde. Jag var viktig för honom för att jag fanns där för att lyssna, för att jag tog mig tid. Inte för det jag själv hade att säga