jag kan inte låtsas att det är som förut, hur mkt jag än skulle vilja det. för det är inte som förut . .
jag kan gå till skolan varje dag, jag kan äta min frukost, jag kan segla min båt, precis som förut, men inom mig har något hänt, något har förändrats. någonting som inte borde få hända har hänt.
och det gör mig rädd, det gör mig ledsen, det gör mig arg, det gör mig chockad.
jag har aldrig kunnat tro att min pappa, min pappa Per, skulle få cancer.
jag trodde o hoppas att han ska vara den som får följa min framgång i livet.
Visst man kan leva med cancer i 15 år, kanske mera . . men hur kul kan det vara att inte vara sig själv ! det är ju inte så great, att inte få göra det du älskar . .
För mig har det gått fort, väldigt fort, jag vet inte vad som händer, och så är det kanske bäst också.
Men det är endå min pappa som genomlider denna fruktansvärda kamp, kampen mellan liv och död. Min pappa som snart fyller 49 år, kämpar som ett jävla svin för att orka med nästa dag.
Tack o hej, leverpastej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar