sommarlov

om du går förbi vårt hus på pimpelgatan ser det ut som vilket hus som hest, det gör det även om du går in o kollar o det inte är massa människor i huset.

livet kring huset är som vanligt, kan man tro. det är svårt att från utsidan se att nånting skiljer den där familjen som bor i det där huset från många andra! det är det!

men följer man familjen som bor där i en vecka, då märker man det. den här familjen har inte bara en trädgård att ta hand om, eller två barn, en pojke o en flicka som måste ha mat o passas. Även fast barnen är 10 o 12 år, behöver dom faktiskt en hjälpande hand. och för dom flesta barn känns det naturligt att om man har feber, stannar nån av ens föräldrar hemma o passar upp en med the o annat smått o gott!

men innuti ett av husen på Pimpelgatan, bor en cancer sjuk pappa. en pappa som är pappa till 3 flickor och en pojke.
en pappa som för några månader sen fick reda på att han hade en obotlig cancer, en cancer art som inte går att bota.

det började med "bara" proppar i lungarna, propparna hade kunnat sätta sig i hjärtat, och på sånt sätt kunde pappan redan varit död.

och tack vare dom här propparna fick man senare reda på att pappan hade lung-cancer.
men det tog lång tid. familjen levde ett annorlunda liv, barnen försökte ta hand om sig själv. försökte visa sig starka. för dom är starka, tillsammans.!

dom ville tro att pappan skulle bli frisk. att det "bara" skulle vara propparna.
men så en dag. fick dom reda på att pappan hade cancer.

innan dom fick reda på hade pappan förändrats från en mkt tränings glad 48 åring till en mest säng ligande pappa.
han hade svårt att gå o röra på sig. mamman o flickan åkte till stockholm, skulle försöka ha lite kul! mamman ringde hen för att kolla hur det gick, pappan svarade att pojken var hos en granne o att han mest låg i sängen o när han reste sig upp hade han svårt att stödja på benet.
mamman tyckte pappan skulle ringa o kolla vad det kunde vara. men pappan ville vänta tills mamman kom hem, han tyckte inte det var så jobbigt.
mamman o dottern åkte hem från stockholm på kvällen o dagen efter, åkte pappan till sjukhuset. han blev kvar där i nåra dagar. det var orolig stämning.
ingen visste vad som skulle hända. det visade sig att pappan hade många många små proppar i benet.

han fick medicin för att dom skulle upplösas, och sen fick pappan åka hen till sitt hus. han gick runt med en sån där påse, som det kom vätska i. barnet fortsatte sitt liv i skolan o åtminstånde flickan tyckte o tycker fortfarande att det är det värsta som kan hända. tankarna flyger runt i hennes huvud o det går inte att stoppa.

sen gick den en vecka kanske två, sen fick dom reda på att pappan hade cancer.
sen dess har dett gått drygt 4 månader. och flcikan kan inte sluta undra när ska det sluta?
kommer det bli bättre ? dom första behandlingarna var värst, hon visste inte hur hon skulle reagera, hur skulle hennes pappa må ? han mådde inte bra, men nu har det gått länge sen dess, och hon o hennes familj har blivit starkare, och dom klarar det här.

det vet flickan. för människor är bygda för att ta sånt här. det kanske inte funkar jämnt, men om det inte var dsåligt ibland, hur skulle då livets bra stunder vara? då skulle ju dom också bli tråkiga!

så nu ska hon ut o ha kul, för just nu mår hennes pappa bra :D <3

utan på syns det inte att pappan har cancer, men när man kommer pappan på djupet förstår ´man vilket helvet han lever i !