fattar du nånting?

det känns som att ni inte fattar nånting, det känns som att ni tror att pappas sjukdom är som typ feber, går över ganska snabbt, men så är det inte!

min pappa är sjuk, han har en sjukdom som itne går att bli frisk från, och den tanken bär jag JÄMNT, varje dag tänker jag den tanken, det går inte att komma ifån.

ni kanske tror att, men hon är ju i skolan då tänker hon väl inte på det,
eller
men hon seglar ju, (har kul) då tänker hon väl inte på sin sjuke pappa-

men tanken finns där hos mig jämnt, jag kan inte spring iväg, för tanken kommer efter.

det är hur jobbigt som helst att leva med tanken på att en pappa inte blir frisk,
visst han mår ganska bra nu, men han kommer fortsätta med behandlingar så länge kroppen orkar,
men kroppen orkar inte med sånt där gift hur länge som helst, nångång tar det stopp, och vad händer då? det vet jag inte, jag vet inte om någon vet...

det är också hur jobbigt som helst att inte veta när man kommer hem, hur pappa mår.
han kan må jätte bra och klippa gräset och sen nästa vecka så ligger han i sängen, men täcket hårt virrat runt sig och bara fryser.. fast han svettas som en åsna!

det är nog det värsta med den här skit sjukdomen, att inte veta, att inte veta hur det blir i framtiden.

jag kan inte planera hur min sommar ska bli, för jag vet inte hur pappa mår just då!
det här är bajs, och ni tror att jag ska må som vanligt, typ..
men hallå, det är ju inte hon som har cancer, men på ett sätt är det jag.
för pappa är en sån stor del av mig, att när han inte mår bra, så mår inte jag heller bra! jag mår på ett sätt sämre nu än vad jag gjorde när pappa var sjukare.

för nu hinner jag tänka mer på mina känslor, och jag behöver inte oroa mig lika mkt för pappa. men jag oroar mig för honom också. för han har fortfarande sin lung cancer, och jag vet inte säkert, men jag tror att den har klassas om till grad 4, vlke tinte är sådär toppen,
det går att jag tänker på det också, även fast pappa mår bättre, så verkar det ju som att cancern bara blir elakare.

FANFANFAN för tuffare tider, jag vet inte hur länge jag orkar med det här.
och då tycker jag så synd om pappa, för det är ju endå han osm har cancern!