det är liksom inte riktigt bra.

Jag känner inte igen känslan jag har i kroppen. Det är inte bara en känsla utan det är mera som hela havet stormar.

keep distance

En kille ska aldrig få så mycket "makt" över mig att jag mår dåligt över honom. Varför är jag då här idag, just nu? Varför känner jag mig mosad och totalt överspelad? Varför lät jag honom komma närmre? Jag måste ha trott på ett mirakel, ett mirakel som inte trodde på mig och som undvek mig. För här är jag och mår dåligt för en killes skull.

Det är lätt att försöka skratta bort det och säga att det "bara var en romans", men det är inte så kul när mörkret faller och man inser att man blottade sitt inre, att man verkligen trodde att den här gången skulle det vara annorlunda. Det är absolut inte så kul när jag inser att det där ordet man i själva verket kan bytas ut mot jag. Det är jag som är förälskad och senare också sårad, det var jag som föll pladask när jag släppte ner muren som skulle skydda mig.

Grejen med mig är att jag har ingenting som är värt att skryta med. Jag är bara enkla jag, faktum är att jag har mindre än vad många andra har. Visst för att jag är älskad men hur långt kommer man med att vara älskad på högstadiet? Högstadiet är inte allt och det är därför jag klarar att gå till skolan om dagarna- för att jag vet att det kommer kännas som en befrielse när jag kommer därifrån.

För jag är trött på att folk kan leva på sina utseende, jag är trött på alla falska skratt och jag orkar verkligen inte alls med att känna att jag inte duger.

Inge borde behöva känna så, alla duger! Alla vi är så otroligt fantastiska och ändå blir vi styrda av någon, ändå klagar jag över sånt här, för det stör mig. Jag tycker att vi borde bli dömda för hur vi agerar inte hur vi ser ut. Men tyvärr är det inte jag som bestämmer sånt.

Du får inte knacka på min dörr om du inte är beredd att komma in, du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din.

Inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål. Och du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt byggt upp, om du inte skydda mina drömmar så att jag kan somna tryggt.

Du får inte säga att du hoppas om du inte vet.

Du får ta den tid du behöver för att förstå vad det är du vill.

Du får samla dina tankar så att två själar kan få ro, så att allting vi lovade oss själva kan få gro. Du får inte andas på min panna och inte få mig falla mer, om du inte sen kan stå för all den oreda du.

Du får inte röra vid mitt hjärta som att allt vara öppenbart, men jag önskar inget hellre än att du gör allting mot mig snart!

Såhär känner jag just nu, fast problemet är att det är jag som orsaker det här. Jag vill vara kär, jag vill ha en besvarad kärlek, fast det är inte kärlek åt något håll, hahaha

Cornelis Vreeswijk * Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken ...

Ellie Goulding 'Your Song'

Jag kan inte sova om nätterna. Jag sover fyra timmar sen vaknar jag och är helt chockad över drömmen. Det är så sjukt. En natt drömde jag så verkligt om pappa. Han och jag var på jkv, han var sjuk, men han var ändå där! Men sen vaknar jag och han är inte här, han är borta! Jag har inte mera tid att tänka på det, jag orkar inte tänka på det mera.

na na na na na na na na

Have you ever hated yourself for staring at the phone Your whole life waiting on the ring to prove you're not alone  Have you ever been touched so gently you had to cry Have you ever invited a stranger to come inside  It's only half past the point of oblivion The hourglass on the table The walk before the run The breath before the kiss and the fear before the flames Have you ever felt this way 

Akon - "Angel" - Victoria's Secret Fashion Show 2010

Beyoncé - Broken-Hearted Girl

Janet - Let go

like the 4th of july

Eftersom jag inte har kommit på hur man skrivit på ett inlägg där man har en video med så gör jag lite såhär.. Varför jag har laddat upp firework? Det är världens bästa låt just nu tycker jag och jag kan bara flyta med när tiden går till den, like the 4th of juuuuuuuuuly.. en liten textrad sådär

Katy Perry - Firework

take it, take another little piece of my heart

Ljudet är maxat, jag sjunger falskt som sjutton, men vad gör det? Musik är det bästa jag vet just nu! Det går att hitta låtar som verkligen beskriver ögonblicket som jag känner just nu! Each day has it's own song!

Rihanna - Only Girl (In The World)

only girl in the world

Want you to make me feel like I'm the only girl in the world Like I'm the only one that you'll ever love Like I'm the only one who knows your heart

stay the night

Idag, idag är en stor dag. Jag har fått mina första betyg, 2 G, 2 MVG och resten VG är jag pro eller är jag pro?? Så jävla glad med mig själv, så bra jag är :) Jag var med i kören i år och jag tyckte vi var väldigt duktiga, det var lite nervöst men roligt. Den sista föreställning så gjorde vi i here4u en lite överraskning till våra underbara handledare, robert, john och sussi (john var ledig...) och jag tror dom tyckte det var jätte mysigt!

Och igår, (händelserik vecka för mig) så träffade jag Andreas Carlsson. Han är snygg, framgångsrik, liiite för gammal för mig ;) Han signerade sin bok Dandy och jag fick den i julklapp av mama! Jag blir så glad för såna här små saker, jag vet inte om det kallas små saker. Men det är lite saker här och var som jag gör och som förgyller min vardag. Jag bär med mig så fruktansvärt många minnen och det är väl dom som är värdefulla? Jag har fantastiska relationer och enligt mig själv kan jag glädjas med andra :)

Ibland önskar jag att jag kunde stanna upp ögonblicken, som idolfinalen i Globen, eller dagarna efter pappas död, tiden när pappa levde- den skulle jag kunna leva om och om igen. Men sen så kommer jag ihåg att jag faktiskt har det bra nu med. Att jag living the dream im dreaming- att jag faktiskt ska växa upp och att jag gör det på ett bra sätt. Att jag har fantastiska människor runt omkring mig, både som jag litar stenhårt på men också dom som jag känner att jag kan prata allvar med om pappa tex.

glitter in the air

Snart är det jul, min andra utan pappa. Jag har mera hittat mig själv nu och trivs med den jag är. Eller ah trivs med mig själv går ju att diskutera.. Men jag trivs med min familj, jag beundrar dom och ser saker hos var och en i dom som jag gärna vill ha som min egenskap också.

Det är inte riktigt som julen var när pappa levde. Det är mera chill och man gör lite som man vill, inte så mycket sammanhållning, iallafall inte såhär innan jul.

Julgranen är klädd, men inte tillsammans och under en period av några dagar. Julgodis bakas, men lite spontant sådär. Julkläder handlas på egna håll och julklappar, ah dom vet ju iinte jag något om eller hur ;)

Jag mår rätt bra tror jag tillochmed, men jag skulle vilja ha en "riktigt" familj.. Den där idela familjen. Jag tror att det var så när pappa fanns med oss på jorden. Jag önskar mig fred på jorden till julklapp, vilken fjortonåring gör deT? Well, i do it right? Jag tycker inte det är rätt att någon ska behöva växa upp utan en "riktig" familj. Allra minst inte på julen...

WHITE LIGHT MOMENT

Man ser vad man vill se, eller hur? Alldeles rätt fattat mina vänner, jag inbillar mig att denna andra person är så underbar, att han är så snygg och charmig och jag drömmer väl egentligen om att det ska bli vi fast jag inte har fjärilar i magen.. Då är frågan; vad är det jag vill ha? Är det någon som ser mig, som inte bara ser men också gör allting mycket bättre? Någon som kramar om mig och säger att det kommer bli bra, att han/hon alltid kommer finnas vid min sida.

För om jag tänker efter, allt det här kan jag hitta i personer jag har i min närhet men som jag stöter bort lite. Mamma tillexempel, hon skulle kunna hjälpa mig, hon vill hjälpa mig! Men då måste ju jag visa vad det är jag vill. Jag kan inte bara säga, nej men han är dum i huvudet.. Så funkar det ju inte. Jag söker nog efter något, precis som Jenny i Forrest Gump. Jag flyr i framtiden genom drömmarnas värld. där är mitt white light moment.

im not ready to make nice

Fy fan, vad är det som händer med mig, jag faller ihop och gör saker jag annars inte gör. Inte så att jag dricker eller röker, har aldrig gjort-kommer aldrig göra. Det strider mot mina, och framförallt pappas principer. Du bör tycka om någon för det den är, inte det den gör... Men det känns inte som jag passar in bland eleverna i min klass, jag känner mig helt borta och jätte elak. Jag säger det jag tycker och går om det inte passar mig, vem vill vara en vän med den personen som sticker?

Dom kanske har svårt att veta, för jag talar inte om för dom. Det känns lite som att jag flyr, lite som att jag har nog i min ryggsäck och inte orkar bära mera.. Men från mitt håll så är alla förändringarna så små, det känns som att det är en stjärna i hela rymden. Tänker man efter så är stjärnorna enorma, kraftfulla, you name it men jag kan inte se det så jag vägrar inse att jag har förändrats, jag vill ju bara vara som förut, som pappa uppfostrade mig.

Jag vet att pappa hade tyckt om mig om han hade funnits bland oss, hur mycket jag än förändras, men ändå...

Mamma har opererat bort sina åderbrock och hon har fruktansvärt ont, ännu lite mera ansvar hamnar på mina axlar...

Sen så min gode vän, han förstår mig inte. Klagomål efter klagomål sköljer över mig, även fast jag vet att han inte menar så. Han ser också dessa förändringar hos mig och jag vägrar erkänna för honom att det nog faktiskt är så. Det är nog för att jag känner honom så bra och han mig.. Jag önskar att jag kunde säga, "du har rätt, jag har förändrats, jag är inte stolt över det men jag vet inte vad jag ska göra..." För det är så jag känner men det vore att öppna upp och komma tillbaka till tilliten och den där dagliga kontakten. Jag orkar inte med det, jag behöver ta hand om mig själv, precis som jag gjorde när han var borta. Det är inget man kan säga till någon, spelar ingen roll vilken.

Anklagelserna det kändes som han gav mig, forget sounds easy, forgive im not sure i can...

made me a women on clouds above

Jag flyktar fortfarande till drömmarna, ingen här i verkliga livet förstår mig eller verkar vilja förstå. Men när jag själv får bestämma så är jag a women on clouds above, jag vill ta vara på livet, jag vill vara lycklig och jag vill göra verklighet av mina drömmar och det gör man genom att leva, jag vet det, jag vet det såå väl. Hade pappa velat det här? Kanske, han hade velat mitt bästa. Jag hittar nya sätt att ta vara på dagen, men det kanske inte funkar så bra.

Jag är sämre än någonsin i skolan, fast det känns som jag pluggar och är så förberedd. I skolan är min fripunkt, jag lever, kanske inte på samma sätt. Jag kanske är isolerad, men jag letar efter något nytt. Jag skulle aldrig börjar röka, eller festa och dricka en massa, inte heller skära mig. Betyder det att jag är trygg i mig själv? Jag tror det, just nu är jag säker på att jag är älskad här på jorden.

Jag är också övertygad om att jag kommer leva drömmen, jag lever drömmen påväg mot drömmen.

AND HERE I GO AGAIN ON MY OOOOOOOOOOOOOOOOWN, GOING DOWN THE ONLY WAY I EVER KNOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOWN. Jävlar idag är jag verkligen inte på G, jag vill maxa musik i öronen, skrika texten högt som fan så att alla känslor bedövas. Sjunka in i texten och bara drömma mig bort. Smärtan jag känner nu är inte sorg tror jag, utan det är saknad. Att inte ha en pappa, att behöva göra saker som jag inte borde behöva göra, att behöva växa upp så fruktanvärt snabbt, känslan av att ta hand om, fast det är jag som skulle behöva bli omhändertagen.

Det ryker i hjärtat på ett sätt som jag tror att bara människor som varit inne i mitt hjärta kan förstå. Jag har hittat en plats i musiken som jag aldrig trodde var möjlig, jag är inte musikalisk, inte ens lite. Men jag tycker det är en sådan härlig känsla att snurra mig bort i musikens värld, det är lite som drömmarnas värld. Jag hamnar på en helt annan plats, fast jag inte kan något om den, den bara passar mig..

And here I go again on my own Going down the only road I've ever known Like a drifter I was born to walk alone But I've made up my mind I ain't wastin' no more time 

I am a girl with big plans, for me its not enough to touch one persons heart. There has to be more, life cant be like that. Some people in life gets so much more then some of us. Not long ago I losted my father. A lovely man how died way to soon. I still love my dad more then anyting. But with that excperience that Ive got I can help people, I want to help people, thats my call.. I think thats very unusaly, and I think thats a little help on the way. Im very lucky to still have the oppurturney to be happy and I my biggest wish is to help other peolpe in the same situation to do the same, to talk.

Idag var verkligen en skit dag. Jag mår så dåligt, snoret forsar ner ut näsan och huvudet går två steg bakom mig. Sen så har jag ändå varit i skolan, både i måndags och i tisdags. Vilket inte var så smart, men ett litet bevis på att jag tycker det är väldigt roligt i skolan. Igår hade vi here4u-möte, och vi hade speeddateing, superduper kul! :) och idag gick jag till skolan för att jag har ett glädjeämne i skolan. Denna kille som får mig att le även dom jävligaste dagarna.. Det finns inga fjärilar i magen, men det finns drömmar om en fantastik vänskap. Långt borta, men kom igen liksom, hahah. Men sen så gång på gång är han inte som jag förväntar mig, det kanske är det som dra mig dit. Men killen har världens leende, jag smälter bara jag tänker på det. Tänk om vi var vänner, ni vet.. En sån som man kan prata med allt om, men det kanske sker nångång, men inte just nu som det ser ut..

dont look back in anger, i heard you say

Ett fullspäckat schema med allt mellan himmel och jord, är det bra för att dämpa lite sorg? Svar nej, sorgen försvinner inte hur mycket jag än bönar och ber. Jag har ett handikapp och en styrkan. När jag är ute själv i mörkret så kan jag ibland tänka att pappa sitter på min axel, som änglar ibland gör på film... Då är jag och pappa nära varandra, det är vi ändå men det är just vid såna tillfällen som jag verkligen uppmärksammar mig själv på det.

Eller när jag upplever nya saker utan pappa, fast på ett sätt är du ju alltid med mig pappa, eller hur? Jag vill aldrig behöva känna att jag inte har gjort nånting fullt ut, för att pappa är död. Det hade inte pappa velat..

Tänk om min pappa hade varit här, vad hade han sagt till mig då? Det känns som att jag kommer tillbaka mer och mer till den flickan som pappa en gång kände. En tjej som jag beskriver som ganska lugn, ganska tankspridd och framför allt har jag en passion för att göra nånting större. För mig räcker det inte med det som jag ser nu, jag vill göra nånting alldeles mycket större. För jag hoppas verkligen, jag måste tro på mig själv. Det har alltid varit min dröm, det vet pappa också. Ingenting är omöjligt, jag vet det, och pappa vet det, så varför skulle det inte kunna gå? Jag önskar att pappa var här med mig, att han såg mig igår för då var jag lycklig, jag önskar att pappa kunde vara här och se mig, jag försöker att driva framåt. Jag omfamnade smärtan, tag in den i mig och vände det och gjorde det till nånting bra. Utsrtrålar jag smärta, får jag smärta tillbaka, men jag försöker vakna upp och vara så bra som jag kan, vrida ur varenda sekund av livet, och ändå när jag går och lägger mig fortsätter det. Mina drömmar slutar aldrig, jag slutar aldrig vilja och jag måste vara egoistisk för att klara av det här, jag vet inte om det är egoistiskt att stråla ut glädje och stöta bort negativism... Men det är det jag försöker göra iallafall.

Tänk vad fort det kan vända, idag känner jag mig inte alls i form, jag känner mig ledsen och tjurig och arg. Inget är som jag vill idag, men imorgon ska jag ju baka pepparkakor och sen har jag massa läxa idag så det finns saker att göra, men jag känner inte riktigt för det. Jag vill vara hemma och vara ledsen..

it's a beatiful day

Vilken underbar dag, och jag städar?! ändå älskar jag idag. Ikväll ska jag se Harry Potter filmen och det ska bli kul, jag lever livet och njuter av varje sekund. Jag har saker att se framemot och det går bra. Det känns så härligt och snart är det jul, helt otroligt. Detta året har gått så fort:) Tiden bara rusar fram och jag hänger med..

it feels like flying

ååh vad härligt det är att leva en sån här dag, det gör inget att det snöar, att jag har massa att göra och att jag struntar i det. Snön blev idag min bästa vän, inte en enda ramling, läxan kanske jag borde göra men det hinner jag med. Jag är en periodmänniska, ett tag går det upp upp och ännu mera upp och sen så nu var jag i New York och jag fick ju saker att göra men det blir ju aldrig lika som i att vara i skolan och nu känns det som att jag är väldigt mycket efter.. Men det gör inget, jag tycker om det kalla ute, väldigt mysigt och inne i mitt lilla huvud så är det precis som jag vill, så jag klarar mig rätt så fint nu!:)

Min första tanke på amerikanskmark var att gud va skönt att vara här! Från första gången jag såg new york från flygplansfönstrena var det som att jag blev kär, och det är samma känsla fortfarande. Jag önskar att jag kändes lika starkt när vi gick ner i Apple butiken, men det var bra nära. Allt som jag har sett och gjort den här veckan får mig bara att uppskatta allting som finns och plötsligt gjorde det ingenting att pappa inte fanns med mig för detta var nånting som var för mig, en känsla som faktiskt bara är min även om någon annan har känt samma sak. Pappa finns med mig jämnt, så det känns bra nu, det är bra nu. &cirkeln är sluten

Idag hände nånting i skolan som fick mig att börja fundera på hur jag är. Vem är jag? Vad vill jag? Vad kan jag?
Jag vet att jag vill bli stor, jag vill bli en person man ser upp till. För att bli en person som folk ser upp till vet inte jag vad som krävs.. Jag kan bara utgå från dom personer jag ser upp till och det är väl på något sätt dom som jag vill bli en del av. Jag vill att jag ska bli en person man litar på, en dröm som går o uppfyllelse. Det är egoistiskt, fruktansvärt egoistiskt, men ibland kanske man måste vara egoistisk, det är inte det att jag är kall- utan mera det att omvärlden inte intresserar mig på samma sätt.
Jag har allt jag behöver, jag har en pappa som älskar mig, en pappa som sitter högt där uppe någonstans och tittar på mig, och är stolt över mig. Jag har hittat en energikälla inom mig som aldrig verkar ta slut, inte än så länge iallafall. Jag har en drivkraft som driver mig så långt det bara går, för omöjligt är bara ett uttryck tills någon har gjort det!
Man skulle nog kunna säga att jag har hittat mig själv, jag vet vem jag är och det känns tryggt och bra, allt är på sin plats igen..

Det är en sån här helg som är skit jobbig, jag försöker hitta tillbaka för det gick så fort. Alldeles alldeles nyss var jag så glad och det kändes som att jag kunde ta på all kärlek runt om mig men sen så blev det bara jobbigt. Jag vet inte om det bara är i stunden. Jag vet inte riktigt om ni förstår, jag förstår inte riktigt själv. Hur ska jag beskriva det jobbiga i ordet jobbigt, det är ett laddat ord, fullt med sorg. Jobbigt betyder nog för mig hur det är att inte veta hur jag ska komma tillbaka, för jag vet inte det just nu. Allting känns emot mig, även fast det inte har förändrats ett dugg sen igår och igår kunde jag fortfarande vara glad och leva livet. Kanske kan jag det imorgon också men idag vet jag inte vad jag ska göra.

Det är konstigt för även fast jag känner så ofta, men kanske inte så länge i taget för det klarar jag inte, så vet jag inte vad jag ska göra. Jag lär mig aldrig och även om jag lär mig nånting för varje gång så är nästa gång inte likadan. Det förändras hela tiden, för var dag som går blir min sorg till pappa mer till en saknad. Jag är liten och jag klarar inte av att känna hur mycket som helst så ibland blir det såhär. Såhär, vad är såhär egentligen?

Såhär är nog väldigt likt ännu mindre Linda, det här med att bara sitta och inte göra nånting alls, det var jag mästare på förut. Då kunde jag drömma mig bort till någon annans liv men nu drömmer jag mig bort till mitt "förra liv" och det är nog egentligen lika gång bort som någon annans liv var då.

Im here without you, but you're still on my lonely minds. I think about you and I dream about you every night

Jag var ute och sprang idag i det fina vädret och så plötsligt kom jag att tänka på sommaren förra året. Förra året levde min pappa och nånting jag minns väldigt starkt fortfarande är veckan vi var i Vänersborg, jag kommer ihåg att det var skit jobbigt för det blåste skit mycket och jag kände mig ganska liten, egentligen var jag väl rätt stor men i den vinden och i min situation blev jag helt plötsligt liten. Jag minns att jag tänkte om och om igen, att det här gör jag för att jag älskar det, jag älskar det, och pappa älskar det!

Jag har inte riktigt förstått hur pappa orkade vara så positiv och tänka på det sättet han gjorde, men idag tror jag att jag kom lite närmare att förstå. Hur kan man inte bli glad av att må bra? Det blev så självklart för mig just idag!

Det blir lite egoistiskt när man njuter av livet, när man fångar dagen och ser ljuspunkter i varje dag! Men med pappa var det aldrig egoistiskt så jag har mycket att lära av någon som inte finns här för att hjälpa mig, men tids nog hoppas jag att jag utstrålar samma kärlek som pappa gjorde till mig.

Verkligen inte på humör för nånting alls just nu, det är inte det att jag är ledsen. Jag är bara inte glad. Det är rätt otroligt hur mycket man kan påverkas av nånting som är så långt borta, speciellt långt bort i tiden. Jag känner bara för att lägga mig ner och gråta&skrika. Det är skit jobbigt, jag vet inte vad som helt plötsligt blev så jobbigt men det sa bara poooooff. Jag hatar det, jag vill inte känna så, och jag vet inte hur det ska bli bättre. Jag är ju inte glad, det är rätt enkelt. Men jag vill vara glad, och jag klarar det inte riktigt idag känner jag!

toppen, väldigt nära botten

Nu har jag fått min förklaring till mitt humör, det måste vara såhär. Tänk dig en cirkel, och högst upp mår man som allra allra bäst. Du mår så bra så att du vill skrika eller kanske gråta eller kanske bara skratta och går runt och flina.. Och alldeles brevid högst upp på toppen går det nerför, som att man tar ett steg ut från högst upp och faller rakt ner, ibland kommer jag inte hela vägen ner men en bra bit neråt. Det är skit jobbigt för då är jag van med att vara glad, mina kompisar har vant sig och också dom vet att jag mår bra, för det gjorde jag ju alldeles nyss.

Jag tänkte på dig idag pappa, jag kom på att jag kommer aldrig mera att få höra historierna om när du var liten, aldrig mera. Dom finns bara i mitt minne nu, precis som dig. Det är jobbigt hur många saker som försvann med dig och bara lever kvar i mitt minne nu, men så är det och tids nog kommer jag att lära mig leva med det också, men jag vill inte. Jag vill inte vara full av massa måsten, jag vill vara full av glädje, och kärlek och vetskapen om att jag hela tiden formar nya minnen, men dig pappa!

Oj tiden går så fort, det känns som att den går alldeles för fort faktiskt. Jag hinner inte riktigt känna efter, det är jätteskönt men samtidigt känns det inte som att det är på riktigt då. Men det kanske inte behövs kännas verkligt, det kanske inte är verkligt. Det är bättre än verkligheten, det kan inte kännas såhär bra, shit.

Även fast jag varje dag tänker på pappa och att han inte finns med mig så blir jag inte ledsen på samma sätt. Visst jag saknar pappa och det är väl självklart, men what else? Jag minns pappa varje dag när jag dukar, för varje dag så dukar jag bara för tre personer och då saknas ju pappa. Men inte på samma sätt som innan, jag påminns bara, jag minns, men inte på djupet. Det blir bara ett minne som flyger förbi lite då och då. Det passar mig bra för tillfället för jag känner att jag har inte tid att sakna. Det är så egoistiskt men jag minns ju, fast inte på djupet, inte med så mycket sorg utan med mer saknad.

Min sorg kan ingen annan förstå, ingen sörjer som jag, ingen är som jag.

Det finns ingen handbok för hur jag ska sörja, eller för hur andra ska hantera min sorg, sånt finns inte för alla sörjer olika. Men om man nu skulle ha en sån här, how to, ah då skulle man ha mig som exempel. Jag har det så bra, fast min pappa är död.

Nej men jag vet inte om det är på grund av min personlighet eller om det är på grund av allt runt om mig, men jag har det faktiskt bra!

Det känns konstigt att säga, men jag kan faktiskt känna att jag "strålar" nu för tiden, det är bra nu.

Idag svävar jag runt på små fluffiga rosa moln. Det är helt underbart här uppe, jag är glad :). Ingenting kan röra mig just nu. Jag mår bra&ingen kan göra nånting åt det, bara så att ni vet. Idag är en bra dag, idag är den bästa dagen på länge. Sprid glädje&kärlek var det inte så fotografen sa, ibland, idag fattar jag allting. Allting är på topp. Solen skiner, jag skiner, att det är skit kallt gör mig inget, för idag kunde jag bara vara mig själv.

Släppa på alla spärrar, jag kunde gråta men jag valde att skratta för idag, idag mår jag bra!

Idag släppte jag alla mina spärrar, och istället för att falla neråt, kom jag till fluffiga, rosa, små moln. Jag kan ta hand om mig själv, det blir bra det här. Jag vet inte alls vad jag vill, men det spelar ingen roll för det kommer. Kommer det inte nu, så kommer det någon annan dag- jag klarar mig!

Världens bästa dag, pappa. Pappa kan du se mig här på mina moln? Hoppas du kan se mig pappa, hoppas du kan läsa allt jag tänker idag- det här är den riktiga Linda, mina riktiga tankar. Tänk vad Pippi-tröjor kan göra ibland.

Jag känner mig lite som en resväska, fast det gör inget. Så mycket tycker jag inte om att vara hemma, bara jag får göra vad jag vill när jag är hemma. Det är tomt hemma, någon saknas, pappa saknas. Det känns som att jag inte räcker till, som att jag inte gör alla nöjda. Jag borde göra mer saker, hjälpa till mera, vara "duktigare".. Hemma så känns det så, men i skolan verkar alla ha så kul, vad har jag? Självklart har jag roliga moments, men det känns inte som att det är tillräckligt, alla andra, dom har så mycket roligare... När har man roligt? Jag vet inte, det känns inte riktigt som att jag kan relatera till deras roliga saker, jag önskar nog att jag tyckte det dom tyckte var roligt, var roligt..

Kan jag sakna fast jag mår bra?

Jag har hört nånstans att om man kan glädjas åt andras framgångar, då måste man bra själv. Riktigt så långt kan jag tyvärr inte säga att jag har kommit, men jag vet att mina framgångar, beror på mig. Om alla andra misslyckas, och jag bara har misslyckas lite grann, då har inte jag gjort en framgång..

I skolan jämför jag mig med alla andra, jag kan inte göra så.. Jag funkar så, men det är inte bra. När jag inte gör det känns det fel, det känns som att jag skyller på pappa. Får jag ett dåligt resultat så kan jag vara glad åt att någon annan har bra, men sen tänker jag, för mig själv, men jag kan ju inte plugga.

Det kanske låter konstigt, hur svårt kan det vara? Men när jag sätter mig själv och verkligen ska göra nånting så går det inte. Jag kan inte, det blir som en blackout...

Jag önskar att jag slapp alla påverkningar jag har av pappas död, det är skit jobbigt. Jag vet inte hur jag ska tackla problemen, jag vet inte om det är någon som kan hjälpa mig med det.. Det blir ändå att det är jag som måste ta tag i det, som måste göra det, med eller utan hjälp.

Utan alla motgångar och svackor så skulle jag förmodligen tvivla på om jag saknar pappa, det gör jag nu med fast jag har en del svackor. Det är det där, kan jag sakna fast jag går vidare...

Jag vet allt det där, what doesn't kill you makes you stronger.. Men vad hjälper det när pappa är borta? För min pappa kommer aldrig tillbaka, jag kan inte säga att jag älskar honom, att jag saknar honom och att det gör ont. Vad som gör mest ont är att jag går vidare. Även fast jag vet att jag måste, det är ett sätt att hedra dom fallna.

Det är hemskt att resten av mitt liv kommer jag att leva utan vetskapen om vad pappa tycker. Det borde inte vara så svårt, men det är det. Jag saknar pappa varje dag, varje dag. Det går inte en timme utan att jag tänker på pappa. Ibland kan jag säga till pappa, titta på mig, ser du mig, ser du att jag är stark, ser du hur jag kämpar? Jag gör det för din skull!

Men sen så, vad spelar det för roll? Han är död, och aldrig, aldrig mera kommer jag att få träffa honom, för han, pappa är borta..

Tänk om du levde nu pappa. Tänk om istället för att se dig nerbruten och svag kunde titta på dig nu och se att du fortfarande var i livet. Lite rädd är jag, hur kommer jag se dig om några år. Kommer jag komma ihåg allt det fina? Eller kommer jag bara komma ihåg dom här hemska minnena, som när jag gick fram till din kista för att säga hejdå föralltid, eller som den där gången vi kollade på dig när du låg i kistan, du var omringad av vackra djupröda rosor. Jag vill komma ihåg någon gång när du skrattade, någon gång du verkligen var stolt över mig.. Det blir mer och mer minnen av tiden då du var sjuk.. Hur skulle jag kunna veta att du skulle bli sjuk och dö? Du borde leva pappa, du borde vara här med mig och Philip! Jag vet att det inte är nånting man väljer, döden är en del av livet, men du borde ändå vara här!

Jag klarar inte av det här! Vad är det med dig? Förstår du inte att jag behöver dig? Behöver du vara så egoistisk? Varför kan inte du glädjas åt mig? Inse att, nej men Linda hon är bra, hon kanske behöver höra det också.. Det är skit jobbigt att se att andra går om en, jag vet det. Det är skit jobbigt att inse att men fan hon klarar sig utan mig.

Det är klart att jag skulle kunna klara mig själv, inga som helst tvivel.. Men frågan är hur kul blir det då? Jag kan absolut anpassa mig, det har jag gjort förut, jag är världsmästare på det!

Man blir stark om man måste..

Nu, egentligen har jag väl två val. Jag kan välja att hålla mig klar i det förflutna eller så kan jag gå vidare, jag har alla möjligheter för att lyckas på egen hand.

Nej men nu är jag lite hård på min syn men det är faktiskt så det känns.. Det är mitt sätt, jag litar inte på folk, jag skulle gärna göra det, men jag gör inte det.. Jag pratar väldigt mycket, men har ändå svårt att lita på folk. Jag skulle gärna ha "nära" kontakt men då skulle nog någon annan få hjälpa mig på traven

Ah tänkt om det bara var du&jag. Ibland kan jag önska att folk brydde sig mera om mig, att jag hade mera uppmärksamhet och att folk, jaa 'såg' mig. Det är det där, vara nåns someone. Jag är så liten på ett sätt, men på många sätt är jag väldigt stor, jag förstår mig på människor även om jag ibland struntar i det.

Det är det som skrämmer mig, hur kan jag strunta i människor, och inte säga hur mycket dom betyder för mig, hur mycket jag saknar dom när dom inte är med mig, hur mycket jag bara önskade att dom såg mig mer än någon annan..

Det är ren lathet, feghet.. och det är så onödigt.

Hade jag varit någon annan och sett på mig själv, jag lovar jag hade stört mig på mig själv. Jag är en sån där person som man verkligen stör sig på. Jag har höga krav, och blir skit tjurig om jag inte får alla rätt på ett prov, jag kan inte se att andra är skit nöjda för att ha fått G ens. För jag är inte det, jag ska vara bäst på allt! Typiskt för en "sån där" människa man bara hatar. Inte nog med det, jag prata, och jag pratar och jag pratar. Jag sätter mig själv i fokus, jag vill ha uppmärksamhet, undra hur jag står ut med mig själv egentligen, hahah

Det är bara jag, jag kan inte ge dig nåt speciellt. Egentligen kommer jag nog bara med massa problem. Det är jag liksom, jag pratar mycket, kanske för mycket och ofta är jag väldigt tjurig. Jag tycker inte om att beskriva mig själv men ändå gör jag det gång på gång. Det finns nog inget sätt man är på, eller inte jag iallafall. Jag är lite som jag är! Min ambition är att var glad, att skratta och att kunna må så bra att jag faktiskt inte är en plåga..

Jag ser mig själv som en plåga. Någon lösning på det har jag väl inte haft, jag har inte tänkt på att det faktiskt går att lösa min problem själv.. Jag tror hela tiden att jag klarar mig själv, men ibland så behöver jag hjälp. Det får väl bli lite av mitt kom ihåg, i may be strong, but i can always use some help..

Det här är mitt liv, allt som händer beror på mig. Jag tror att man väljer om man ska vara glad eller ledsen men ibland orkar man liksom inte vara glad längre. Så är det för mig, jag kan trivas jätte bra i skolan och verkligen må toppen, sen när jag kommer hem kan jag bli jätte tjurig.

Det har nog väldigt mycket att göra med min personlighet, jag är sån liksom. Om någon ber mig att berätta om mig själv, blir jag nervös. Räcker jag? Egentligen så är det så ovärt att jag ens bryr mig om sånt, men det är så jag fungerar.

Jag måste veta att jag är accepterad, att jag är nånting extra. Det är skit svårt och egentligen kanske helt meningslöst för många. Eller alla behöver nog veta att dom är allt för någon. Jag önskar att jag visste att jag var någons everything. Tänk om jag kunde veta om jag betyder nåt för någon, om det finns någon som bryr sig om mig, eller bryr sig extra mycket om mig. Jag kräver nog lite mer uppmärksamhet, för att man ska förstå om jag är ledsen och är nere på botten iallafall.

Jag får mer uppmärksamhet för jag gillar att prata, men ibland skulle jag önska att folk frågade mig saker, om folk visade intresse och att jag inte ska behöver ge dom intresse..

I'll spread my wings and I'll learn how to fly, I'll do what it takes till I touch the sky, 

 And I'll make a wish, take a chance, make a change And breakaway 

Out of the darkness and into the sun, But I won't forget all the ones that I love, 

I'll take a risk, take a chance, make a change And breakaway

Mitt liv är svart och vitt. Det handlar om att ta sig upp ur sängen. ta sig upp hela veckan och varenda vecka hela månaden och tillsist rinner tiden iväg och allt jag har gjort är att ta mig upp. Det handlar om vad andra tycker, det gör det faktiskt. och hur bra är det, att bara tagit sig upp- det finns så många som inte förstår hur jobbigt det är..

det är ingen prestation att ta sig upp, det är nåt naturligt.

precis som det inte är speciellt naturligt att leva utan sin pappa.

men vad gör det med mig?

Utanpå ler jag, utanför huset kan jag inte riktigt vara mig själv. mår man dåligt, då ska man vara hemma, man ska sörja och ta hand om sig själv. det är så det borde vara, det är så det brukar vara.

Men det är det som är så speciellt med mig, jag tar tag i saker sen, jag tar chansen att gå ut, även fast jag gråter. jag slutar gråta och för ett tag så ler jag. sen när jag kommer hem igen kan jag bli jätte ledsen igen, men då har jag mått bra ett tag emellan.

Det må vara en styrka för mig, men andra ser inte det, då spelar det ju egentligen ingen roll. Allting beror på andras åsikter..

jag ler, hahah jag kan le. jag känner mig som en liten flicka igen, nu har jag hittat "hem" det är såhär det ska vara.. det känns precis som när pappa levde, klart att jag saknar honom men det känns som att han finns här med mig :) fortfarande inte ensam, aldrig ensam liksom!

Det är så det ska vara och korta perioder i livet så lär jag mig det och korta korta perioder kommer jag ihåg det också! Fast det känns ändå inte riktigt rätt, kan jag tänka på pappa med glädje ..?

Om jag lever för att göra andra människor nöjda, för att slippa massa tjat och klag.. Då blir det som att jag skulle vara ett spöke, och spöken dom har inga känslor. Det skulle passa mig helt perfekt, förstå att slippa känna att bara göra som man blir tillsagd.

Inte speciellt kul, det är inte att leva livet! Men när det blir riktigt jobbigt, när jag själv börjar klaga på andra då kanske det är dags att göra nånting åt saken. Om jag ha beskrivit mig själv den senaste månaden så har jag sagt, nej men jag, jag är alltid glad. och visst är jag det, jag är alltid glad, att inte vara glad är att slösa bort livet anser jag.

Men man kan inte vara på topp jämnt, det har jag egna erfarenheter av. Det känns som evigheter sen jag mådde såhär, riktigt dåligt alltså. Jag kommer inte ihåg senast jag var hemma för att jag mådde piss, jag tror inte jag har mått så dåligt under hela åttan. Eller jo en dag, förra måndag.

Men jag var i skolan ändå, jag tog mig igenom det och inte blev jag starkare av det. Riktigt nere var jag inte, men jag var inte glad.

Det är ju inte så att mina problem löser sig av själv bara jag mår dåligt. Det är mitt ansvar, det är jag som ska få allting att funka. Behöver jag en kram, ah men då får jag själv se till att det blir så. Det finns ingen som kan se på mig att, nej nu mår linda dåligt.

Jag önskar med hela mitt hjärta att pappa fanns här hos mig idag.

Någon att prata med och någon att dela saker med, men han är inte det.aldrig

när jag faller

Det är i såna här lägen jag saknar pappa som allra mest! Jag orkar inte, jag har skolan, segling och en pappa att sakna. Hur ska jag hinna allt det här när jag inte ens orkar vara hemma? Varför orkar jag inte vara hemma? Hemma finns det regler, det finns saker att göra. Borta kan jag bara vara, jag kan skratta och släppa taget om allt liksom.

Det är ju inte riktigt så att sakerna försvinner bara för att jag inte är hemma, det blir precis lika mycket, fast det känns som att det är mycket mera att göra!

Det kanske är mig det är fel på.. Jag är så liten och tror att jag är så stor. There comes a moment when I'm not that big girl. När jag behöver min pappa, när jag behöver tröst och en kram.

Men jag kommer aldrig få pappa tillbaka, ingen kommer kunna trösta mig, och jag är inte tillräckligt stark för att dela min sorg med någon annan.

Egentligen är det så töntigt, vad är mitt problem? Att jag inte orkar vara hemma, och att jag inte vågar dela min sorg.. Nej det är nog inte det som är problemet, problemet är att jag inte ens bryr mig om att försöka. Jag bara går runt och tjurar, det är problemet.

Ingen påminner mig om pappa, men det är ett evigt påminnande om att jag inte anstränger mig, att jag inte försöker anpassa mig, att jag inte hjälper till och så vidare.

Det kanske känns som att jag fixar sånt nu, att jag är redo för alla uppgifter som står och väntar på mig, jag ler och jag skrattar. Jag är alltså ett steg på vägen, men det är en lång bit kvar innan jag blir som förut, om det nånsin händer..

Ett stycke sorg

Jag känner inte sorgsenhet, jag är mer besviken på mig själv. Varför kan jag inte låta andra få veta om pappa? Varför låtsas jag som att det är bra? Nej istället för att berätta hur jag känner, drar jag mig tillbaka. Det är tryggt, jag vet hur det är och jag kan konfrontera tankarna själv. Jag slipper förklara för någon hur pappa var, varför jag kom att tänka på honom nu och såvidare..
Med mig själv får jag dom svar jag vill höra och jag är trygg.
Egentligen hade det varit mycket skönare att dela sorgen med någon, att veta att om jag berättar hur jag känner nu så bryr du dig.
Vem vill släppa in en sorgsen tonåring i sitt liv, om man kan slippa?
Jag skulle tycka det var skit jobbigt, inte veta vad jag skulle göra eller säga. Ska jag krama henne, eller ska jag börja prata om något annat? Vill hon att jag ska vara tyst eller vad vill hon egentligen?
Det som är så svårt är att jag vet inte. Jag tror att jag behöver någon som tar första steget, någon som tar hand om mig även om det kanske "inte behövs", någon som kramar om mig och berätta hur bra jag faktiskt är.
Den personen borde varit pappa! Min pappa borde vara här med mig, och känna mig utan och innan. Han borde se på mig hur jag mår och ta hand om mig.
Men min pappa han är död. Jag kommer aldrig krama honom eller bli kramad av honom, för han är borta, borta, borta för alltid.

ibland måste man visa sig stark genom att släppa taget

Just dom där orden; ibland måste man visa sig stark genom att släppa taget.

Jag tänkte på det idag, orden kanske har en mening, orden kanske betyder allt. Pappa sa ofta det till mig, men inte alls när han var cancer-sjuk.

Undra om man föds med hela livet färdigt liksom. Det kanske är bestämt att pappa skulle dö, vissa saker går liksom inte att göra nånting åt, ändå försöker vi, kämpar vi och väljer att hålla fast vid en dröm. Det gäller inte bara pappa, det gäller allting som har kommit in i mitt liv.

Jag kan inte välja, är det impossible is nothing eller är det att man inte behöver kämpa för att allting redan är bestämt..

Det kanske helt enkelt är så att man är lite av allting.

Pappas lugn..

Mammas temperament..

Min glada personlighet, mitt behov av att behöva sätta andra framför mig själv, mitt behov av uppmärksamhet och känslan av att bli sedd. Jag är inte bara mig själv, jag är en blandning av alla jag känner!

Man blir som dom man umgår med, det visste jag redan, nu vet jag att det är sant också. Människor påverkar mig, både positvit och negativt, men mest positivt tror jag. Det som kanske är menat negativt, tar jag som kritik och vänder till något positivt. Precis som jag vänder något man säger till det jag vill höra.

Om pappa kunde se mig, vad skulle han se då? En tjej som är ute och virrar? Jag vet inte ut eller in, och jag vet inte vad jag vill..

Åh jag blir så frustrerad. Det måste hända nånting, nog för att jag är liten och har alla odds emot mig, är tecknena för uppenbara så att jag inte kan se dom? Det vore lite trevligt med mer än bara tecken, som typ ord. Eller ah det funkar inte heller. Jag vill ju inte se det.

Nu blir det sådär igen. Vem bryr sig om mina känslor? Vem har tid har lyssna på mina problem? Jag är så liten och egentligen.. Ja vad borde jag egentligen göra?

Kort och gott så mår jag bra. Jag är lycklig och tänker inte tänka på att jag kanske inte är det imorgon, eller på fredags. Jag har dig och du är helt underbar. Det läskiga är hur mycket jag behöver dig. Nu är jag lycklig!

En måndag med massa tankar, men också med massa svar. Jag har kommit på så många lösningar och sett hur det faktiskt kan se ut.. Man kanske inte behöver vara bäst, inte just nu. När jag mår som bäst, då är jag bäst. Då kan ingen ta ner mig till ytan, jag springer runt och ler och det gör inget att jag inte alltid är bäst. Fast sen kommer det där fallet, det går så ruskigt fort om man är i fel sällskap, det säger bara poff!

Tänk om jag hade haft en pappa som sa; godnatt, jag älskar dig" varje dag!

Vem hade jag vart då?

Jag har det bra nu, jag har lärt mig att leva med en sorg fruktansvärt många inte ens kan föreställa sig, "man blir stark, om man måste". Den styrkan är jobbiga att se på, jag har gjort det själv. Fast jag har förlorat min pappa, har jag vunnit så mycket mera. Kunde jag byta, självklart skulle jag ta min pappa. Men på ett sätt har jag min pappa hos mig, min fantasi-pappa. Pappa som är precis som jag tycker att han ska vara, när jag tycker att han ska vara det också.

Hade jag haft pappa kvar i livet, med cancer och allt. Jag hade blivit galen!

Du hade bara kanske en vecka som var hemsk, en vecka! Och jag var så fruktansvärt rädd dom nätterna. Jag minns allting, varenda känsla finns bevarad!

Jag hade inte klarat år med sånt. att se min pappa totalt nerbryten i en vecka, nerbryten i perioder i 6 månader har gett mig dom ärr jag har just nu, och dom är små jämnför med dom man kan få.

Jag har klarat mig bra, jag kan fortfarande skratta och nå toppen. Det är nog tackvare dig pappa. Du får inte dela din glädje, din energi, dina tankar och din kärlek med oss, med dig familj. Att inte ta tillvara på den läxa du har gett mig vore ett svek.

Varför ska jag inte älska, när jag har möjligheten?

Varför ska jag inte skratta, när det finns så många som inte kan skratta.

Jag lever fortfarande, det är en gåva. Hela livet har jag framför mig, det kanske inte blir långt. Men jag har iallafall levt, jag har varit kär, jag har varit nere på botten, och kommit upp, jag har en fantastisk familj, jag har sett stora delar av världen och jag har underbara vänner.

Du hade också allt det här, vi delade mycket. Nu delar vi "då", jag önskar vi kunde dela nu:et..

Så är det inte, du är underbar Linda.
Nej så är det inte, jag är inte underbar, jag är inte hel utan jag är sårbar och kommer alltid vara det. Jag kan inte titta dig i ögonen när jag pratar med dig eller vara riktigt seriös. Varför? Det är för jobbigt, det är som att du kan titta rakt genom mig. Jag saknar inte bara en pappa, utan också ett förtroende. Jag delar inte med mig, det finns så mycket av det jag tänker på som jag inte kan skriva eller prata med någon alls om, så på ett sätt är jag helt ensam.
Jag kan inte berätta allting, det är som en spärr som säger åt mig att mera behöver dom inte höra, lite måste man ta hand om själv också!

Jag älskar dig, jag saknar dig och jag förlåter dig.

Många som jag har förlorat skulle jag nog döma, för situationer dom har skapat, eller onödiga kommentarer som du har sagt och som upprepas gång på gång i huvudet. Människor som har haft så stora roller i mitt liv, men som helt plötsligt glöms bort när Pappa dog.
Jag kommer aldrig mer att träffa Pappa, det kanske är dags att inse det nu och börja leva efter det nu.
Jag kommer aldrig att glömma allt som pappa har gjort för mig, jag kommer inte sluta prata med pappa som att han vore hos mig. Men att önska att pappa var här? Det kan jag inte göra, det fungerar inte i mitt liv. Pappa är död, en död jag har lärt mig otroligt mycket av men han kommer inte tillbaka, vi kommer aldrig ses igen.. Borta

fjorton fyllda

Fjorton år, speciellt? Nej det känns precis som igår. Vilken dag som helst fast lite jobbigare. Jag valde vad jag trodde skulle vara bäst för mig, i längde kanske det hälper mig. Fast nu får jag stå mitt kast, jag får skylla mig själv! Det är mitt egna fel, om det nu är något fel. Jag kanske helt enkelt måste inse att det gör ont ibörjan, innan jag har vänjt mig. Där borta finns allt jag vill ha, precis allting. Förut såg jag det och vill ha allt, precis allt. Jag behöver inte det nu, självklart är det min störta önskan att få dig. Det kommer det nog att vara ett bra tag framöver.
För att "gå vidare" måste jag ju vilja det. Hela livet består av val, jag är riktigt dålig på att göra val. Jag tänker på andra när jag gör mina val, och det gör inte dom. Dom ser bara sig själv och om jag säger att jag har gjort mitt val, då behöver ju inte dom som gamar ta det jag valde bort. Jag är ömtålig, det jag säger stämmer inte alltid, jag säger det för att jag vågar inte berätta saningen för mig själv.
Idag borde jag vara glad, jag borde gå runt i min finaste kläder, öppna presenter, skratta och vara lycklig. Jag är inte lycklig. Det är inte ditt fel, det är ju mitt fel. När mamma ler, eller Philip skrattar, då mår jag bra. Jag känner att det är här jag ska vara, det är här jag passar in. Pappa skulle varit här, det borde han ha varit, men det är han inte och jag måste göra det bästa av det.
Ingen förstår hur mycket jag tänker på pappa, på livet och döden. Det är jobbigt att inse att jag inte är hel efter pappa är borta. Jag tycker det, och det är inte jag som ser hur jag mår hela dagarna.
Jag uppskattar, men det där kanske dom såg och nu förstår dom att jag mår dåligt. Men jag tänker ju inte så hela tiden, och det är ingen som har tid att granska mig hela tiden, jag måste klara mig själv.
Kom inte för nära, jag blir bara sårad när du inte finns där.
Så funkar mitt liv just nu, keep distance för jag klarar inte att stå ensam kvar en gång till.
Grattis till mig, woww

vart gick det fel?

Egentligen så har jag haft alla möjligheter till en bra dag, men ändå sitter jag här och är nära på att börja gråta. Kanske är det för att jag är trött, men det kan inte stämma. Jag saknar min pappa, jag vill att han ska vara här, nu. Ingen kan någonsin ersätta pappa plats, aldrig, det går inte! Pappa kommer alltid vara pappa, allt annat vore ett svek.

Men sakerna pappa gjorde då? Dom måste ju någon annan göra. Allt praktiskt det hittar man lösningar på, det måste funkar. Men det där som ingen förutom jag märkte då? godnatt-kram eller diskussionerna vid matbordet, ingen kommer nånsin att kunna diskutera på ditt sätt, eller ha samma mening med godnatt-kramen, och ibland kommer jag bara bli mera ledsen för att någon göra pappa saker, men så är det ju hemma också.

Jag menar, det pappa gjorde hemma, det gör nån annan nu. Jag får inte nervsammanbrott av det, jag har lärt mig det. Jag behöver minnas, det gör jag om det finns i min vardag, det kanske gör ont till en början men då minns jag iallafall!

what if

Om du hade varit här hade du hållt om mig, jag hade känt mig älskad och inte som någon börda. Jag hade varit som vilken trettonåring som helst. Du hade kramat om mig och sagt att det inte gör nånting, att du älskar mig precis som jag. Du hade fått mig att känna mig speciell och värdefull, vad är jag nu?

Någon som går runt och är ledsen och inte vågar visa vem jag egentligen är. Det funkar inte så att jag kan vara uppe hela nätterna och tänka på pappa, och tänk om. Jag hade blivit tokig, jag skulle vara så nere. Jag formar min egna framtid, det kan man inte göra på botten

en hemskt bra dag

Det blir så när man förväntar sig något, då blir det helt annorlunda.

Jag har haft som kramper i magen från och till hela dagen, men hela dagen har jag varit i skolan. Jag fick få tidigare från slöjden, med ett löfte till eyja att jobba på fredag hos henne, och jobba hemma, och sen så ska jag vara borta dom två nästa gångerna. Så vad ska jag göra den tiden då? Jag ska segla med Björn, och det känns skit bra:) Det kändes bra att segla, jag var glad. Hoppas att dom här träningarna kan få mitt sug tillbaka:)

en hemsk dag

Jag förbereder mig för en hemsk morgon dag, jag känner på mig att jag kommer sjunka riktigt lågt denna gång. Jag vet inte vad jag ska göra åt saken? Det är så jobbigt att inte veta vad jag ska göra för att det inte ska bli så!

Det skulle kännas så himla skönt om morgondagen blev skit bra, om jag går och lägger mig med ett leende på läpparna, och då tror jag att jag måste vakna med ett leende också.

Idag har inte varit en sån bra dag, det känns som att jag inte är tillåten att vara glad eller lyckas. Det finns nånting jag verkligen har varit bra på, skolan. Jag är smart, jag brukar inte behöva tänka så länge, svaret sitter i ryggmärgen. Det var inte så ibörjan, jag har liksom redan halkat efter. Men nu har jag börjat fatta och jag är redan ikapp, jag är smart som jag säger. Låt mig vara det då, det finns en sak jag kan, låt mig klara det då.

Ge mig inte skuldkänslor, tro inte att du är bättre, försök inte med att du är bättre. Det krossar dig bara, för jag har det i mig, jag behöver inte anstränga mig och jag gör det inte. Jag behöver inte visa att jag är snabbast, så länge jag vet det själv så är jag nöjd.

Men ibland måste man visa andra att man kan, så att man tror på det själv, det måste jag göra iallafall. Och jag kan inte det, det är därför jag inte tror på mig själv.

Du skulle inte dö, du skulle vara med mig nu. Du skulle hålla reda på mig, du skulle vara frisk, leva. Jag kan inte se det positiva i att du är borta, du kanske har det bättre där du är nu, om du finns. Men jag då? Hur ska jag klara mig? Hela mitt liv kommer jag att sakna dig. En dag vaknar du upp och inser att det är dags att börja ta hand om sig själv, att du måste för att annars skulle du inte heller klara dig.

Min pappa är inte svag men han är borta. Det kan hända alla, men det hände min pappa.

död-borta-föralltid

kvar-ensam-förvirrad

in eller ut

Jag måste veta att jag är älskade eller nåt. Det kan kännas som hela livet men det kanske bara är den här veckan, eller nästa månad men jag tänker inte gå runt och leta efter nånting som inte finns där. Bara du kan berätta för mig om det finns något att leta efter. Jag är feg, det vet jag. Jag kan inte titta i dina ögon, antingen så kan jag inte titta bort eller så börjar jag rodna. Du kanske vet att jag är upp-över-öronen kär i dig, om du inte är kär i mig borde du inte säga det. Jag kan inte tolka dina tecken, jag kanske inte har något att tolka men jag vill inte svamla i mörkret.

Hjälp mig, berätta vad du ser, om det nu är nånting överhuvudtaget. Jag är bara en liten flicka, och snart är du är stor pojke, det är då det kommer förändras, det har du sagt själv. Allt som händer innan, betyder det ingenting. Gör du det bara för att vara snäll? Jag har inga fjärilar i magen så att jag vet direkt att jag är kär i dig.

Men skulle du umgås så mycket som du umgås med mig med någon annan skulle jag dö av avund. Jag skulle bli så avundsjuk så det är inte sant.

Jag beter mig som en idiot med dig, babblar på och på, hade du gjort så mot mig hade jag börjat gråta.. Jag skulle behöva att du liksom började, att jag fick veta att du tänker på mig lika ofta som jag tänker på dig. Eller att du värnar om våran "relation", att du vill att det ska hålla liksom.

Jag är så borta just nu, vet varken in eller ut.

Men sen så är det ju fortfarande en dröm

Jag ältar saker väldigt länge, jag vrider och vänder på orden och undrar om det är kroppen eller språket som räknas.. Jag vet ju bara hur jag uppfattar dig, och det är det jag försöker förstå, hur andra ser på dig eller mig eller oss båda. Egentligen vet jag redan dina åsikter, jag är inte rädd för att fråga, men ibland undrar jag om det är hjärtat eller hjärnan som talar.

Jag är liten, bara tretton år. Min hjärna tänker inte på att jag bara är så liten, jag planerar och drömmer mig bort i framtiden. Inte direkt normalt och egentligen borde jag väl ha lärt mig att man ska leva i nu:et och ta vara på varje ögonblick. Fast det kanske är det jag gör.

Jag bryr mig inte riktigt om att jag är så liten, jag gör det jag känner för. Det kan vara dåligt men jag har ett sunt förnuft också. Många stör sig nog på det hos mig, det kan nog uppfattas som jag tar något som inte är mitt. Fast det är lika mycket mitt som ditt. Det handlar bara om hur vi tar hand om det.

Ibland, vissa dagar kommer jag på mig själv med att drömma mig alldeles för långt borta och då lovar jag mig själv; never again, nu ska jag verkligen försöka leva ett "normalt" liv och njuta med mina kompisar.

Sen gör jag det nåra dagar, har skit kul och så i skolan, sen kommer jag ner till JKV och där kan jag inte förstå.. Har jag helt plötsligt blivit osynlig? Men så är det alltid när jag har lovat mig själv att lägga ribban lägre. Det är inte jag som är osynlig, det är jag som är normal. Säger inte jag hej, varför skulle då någon vilja fortsätta ett samtal liksom?

Det handlar så mycket om vad vi gör med chanserna vi får i livet! Jag skulle kunna ligga hemma och tjura och säga att ingen älskar mig, för det verkar så när man isolerar sig från omvärlden. Det är inte lätt att ta sig upp ur sängen och sätta på sig ett leende och låtsas att ingen kommer märka, att ingen kommer fråga hur jag mår, när jag mår skit dåligt. Det är svårt! Sen blir det ännu svårare när man har kommit upp ur sängen, höja ögonen och möta någons blick.

Allting blir vad man gör det till, jag kan antingen välja att påverkas av andra och stanna hemma och undra varför jag, varför ska jag behöva ta all denna skit, eller så kan jag skita i alla andra, liksom bara leva. Okej det kanske inte funkar hela livet, men då har jag iallafall försökt, då kan jag inget ångra.

Jag litar så mycket på dig att jag tror att du skulle säga nej om du tyckte det va konstigt. Än är det bara en fantasi, en dröm långt långt borta. Det är den drömmen som får mig att le och att gråta, det är du. Varje gång du ler, eller varje gång jag tittar på dig och inte kan titta bort får mig att veta att jag fortfarande är vid liv.

Det är inte du som har sårat mig eller krossat mitt hjärtat, det är mitt ältande. Du är min trygga plats

Kalla skrynkliga fingrar, hård bröstkorg som inte rör sig och blåa läppar. Jag minns allting så väl. Du var död. min första morgon med en död pappa. Idag har inte vart någon annorlunda dag, men den har varit så sjukt mycket jobbigare än igår. för jag minns. Det är bara jag som vet hur jobbigt det var för mig den morgonen, jag vet inte om jag kommer kunna prata om det nånsin men nu vågar jag iallafall att minnas

borta med vinden

Behöver jag seglingen? Jag måste tänka till på det för antingen så ska jag verkligen träna stenhårt och försöka men annars så kan jag ju sluta försöka. Självklart har jag förhoppningar men när jag gång på gång misslyckas är det inte så kul att fortsätta. Förut sa jag att det var det som skiljde oss åt. Det här är min svaga sida, att jag alltid tror att jag är så dålig. Jag jämnför mig med andra, som kanske inte alls är lika mig.

Jag väljer att se dom som är bättre än mig istället för dom som är sämre eller har det sämre än mig! Många tycker att jag lever ett väldigt bra liv och det gör jag. Jag har det jätte bra helt klart,men jag har ingen pappa. Det är det som skiljer mig från dig. Jag har vuxit upp för tidigt för att överhuvudtaget orka gå upp ur sängen. Skulle jag känna efter hur jag mådde hela tiden skulle jag må skit kasst.. Denna veckan har jag känt efter, och va dåligt jag har mått. Det var längesen jag mådde såhär dåligt, jag orkar inte ens bry mig. Allt det här beror nog inte på att pappa är död, det är liksom bara min bortförklaring. Jag skulle säkert kunna må såhär dåligt iaf. Det kanske är lite 'fuskigt', jag har något att skylla på. Men när jag skyller ifrån mig ser jag dom här blickarna som stirrar genom mig, som att jag inte fanns, som att ni önskade att jag inte fanns. Jag vet att det är avundsjuka för jag har själv gett den blicken eller vad man ska säga.

Men jag är också avundsjuk. Pappa, honom har jag lärt mig att leva med på ett annat sätt. Men ni har så mycket annat, ni tar det som jag önskar att jag hade

Jag vill inte åka på hajken idag, jag vill inte segla tävlingen på lördag. Jag vill inte göra nånting alls. Allt jag gör blir nånting annat, det blir aldrig som jag har tänkt mig. Varför kan jag inte bara sluta försöka? Lägga av med allting och bli en nobody.. Det gör inget för mig, jag vet hur det är att vara osynlig! Det finns så många sidor av mig, ingen som känner mig riktigt helt. Jag drar mig tillbaka när det blir jobbigt, men nu kan jag inte det. Jag måste sova i ett tält inatt, jag har inget val.

Det här är annorlunda för mig, jag har aldrig upplevt den här känslan förut och vet inte hur jag ska hantera den.

Är det för att det är nytt jag inte orkar? Jag tror inte det, utan snarare för att jag vet exakt hur det kommer bli..

Det tar emot att packa, jag gör det inte och har inte gjort klart det än heller. Jag ska vara i skolan om 20 minuter, har inte packat helt klart än! Bra jobbat, verkligen!

Jag vill inte skära mina grönsaker till hajken, jag vill inte packa min väska, jag vill inte gå och lägga mig och fixa allt imorgon. Jag vill inte behöva göra nånting alls, jag vill lägga mig ner i sängen, stirra i taket och bara släppa på allt. Jag har ont i huvudet och högt uppe i sidan av ryggen och magen, jag är hungrig. Allting är emot mig idag och imorgon ska vi åka på hajken, helst av allt skulle jag vilja skippa den också.

Allting hänger ihop och allting rasar. ÄLSKA MIG MEST NÄR JAG FÖRTJÄNAR DET MINST, FÖR DET ÄR DÅ JAG BEHÖVER DET MEST. För att få nånting så borde man ge. Men jag orkar inte ge, jag bara kräver en massa och det förstår ni inte. Jag mår så dåligt av allting, jag önskar att jag kunde skratta om glömma allting. Men det är att ljuga för mig själv och det lider jag av i slutändan. Vem vill hjälpa mig, jag som inte har nånting att ge tillbaka? Jag som bara håller inne med allt jag tycker, jag som inte vågar visa hur jag mår. Jag klarar inte det, jag kan inte säga; idag mår jag skit. Jag ljuger hellre för mig själv och sen får allting komma till mig när jag kan ta hand om det själv. Det är så jag funkar, jag vill inte att det ska vara så för det gör så fruktansvärt ont att ta hand om allting själv. Och även om du frågar imorgon, hur mår du, så kommer jag svara jag mår bra. Fast jag inte gör det, det blir liksom enklare så..

Bara en trygg plats, någonstans. Det finns inte i mitt liv, ibland så tror jag det. Att tryggheten är i närheten men sen så inser jag att det var bara en dröm

Okej, sorgen går över och kvar blir saknaden. Det köper jag, det har jag märkt själv. Jag saknar, inte gråter. Men kvar blir inte bara saknaden, kvar blir jag och mitt liv. Jag kan inte bara lägga av och skita i allting. I hela mitt liv har jag fått höra att jag är så smart och duktig i skolan och sen nu när det gäller så kan jag inte.
Jag presterar inte som jag borde, men jag kanske har blivit så, en som ligger på gränsen till IG hela tiden. Det känns inte som att jag kan nånting längre, ah om alla andra har blivit bättre, det är väl ingen tröst jag är ju fortfarande inte den som är bäst. Skolan har varit min styrka, och nu är den det jag måste kämpa med. Jag kan inte skriva så att någon får samma bild som den jag beskriver. Jag är inte den som räknar snabbast längre, inte den som ritar snyggast, inte ens den som pratar bäst på SOn. Jag har tappat det, har det växt bort eller? För helt ärligt så förstår jag inte, och jag vill inte vara den som inte fattar..

Em väldigt skön helg tycker jag, även fast jag var sjuk i förra veckan så behövde jag ett litet break. Hela dagen idag har jag varit i stockholm på ejollarnas elitserie och det var riktigt kul faktiskt, träffade massa glada göteborgare som jag inte kommer träffa på jätte länge nu. Det är sånt som ger mig enerign tillbaka, jag har inte seglat själv på hela veckan och jag saknar det inte.. Inte ett så bra tecken kanske men det ska bli kul att sätta sig i sitt lilla badkar där det är jag som bestämmer.

Det är mycket som är annorlunda den här hösten mot förra, men nu börjar jag känna igen mig själv. Jag vet sedan innan att jag behöver lång tid med förändringar men sen så är det bara att köra, och sen blir det oftast bättre:)

Jag mår ganska bra nu och det är ett bra tecken, jag har tagit mig tillbaka utan dig. och det, det är bra. Kanske kan jag klara mig utan dig, det är bara det att jag inte vill det. Jag vill inte släppa taget, därför är det väldigt svårt. Det går inte fort, men det går

Är det var jag är? Någon man måste ta hand om? Någon som inte klarar sig själv? Någon man måste hålla koll på?

Nog för att jag är liten, men så lite är jag inte! Jag tycker inte om när någon annan för min talan eller pratar om mig när jag inte är där. Det värsta är att jag vet att jag gör det själv. Jag tycker synd om folk eller är avundsjuk på folk, när dom inte är där. Det är inte bra, inte alls.

Fast jag trodde du var annorlunda, jag trodde att du brydde dig på ett annat sätt. Men jag vet också att även om jag sitter ena dagen och är hur avundsjuk som helst på någon kan jag nästa dag tycka super mycket om henne/han.

Jag borde alltså inte störa mig på hur andra beter sig, för jag beter mig lika illa eller bra själv. Förut när jag var ännu mindre sa någon till mig att dom brister vi ser hos andra, ofta är brister på oss själv. Och nu när jag tänker på det är de väldigt sant. Jag måste börja hos mig innan jag begär nånting av någon annan.

mitt egna fel

Jag ska inte säga att det är mitt fel, fast det är de! Jag litar inte riktigt på någon just nu. Det känns som ett svek. Pappa dör, och sen kan jag inte lita på någon..

Om jag berättar min största hemlighet så vet jag att min kompisar skulle inte sprida den vidare. Men min största hemlighet är pappa. Jag vågar inte tala om pappa, vet inte hur andra ska reagera eller kanske är det så att jag vet inte hur jag själv ska reagerar.

Det är mitt egna sätt att skydda mig på, att hålla avstånd. Kanske skulle jag inte falla till botten lika ofta om jag talade om pappa. Men hur ofta i samtal kommer det någon gång man kan börja prata om sin döda pappa.

Det händer väldigt ofta att folk i skolan frågar hur jag mår, och det finns verkligen tid för mig att berätta hur jag mår på riktigt. Men det gör jag inte. Jag vill inte visa mig sårbar.

Och det är helt klart mitt fel, kunde jag öppna mig lättare så hade det varit lättare att hjälpa mig.

Sitter jag och tittar upp i himlen, ah men då kanske det är ganska öppenbart att jag tänker på min pappa, eller det kanske inte är öppenbart, men för mig är det de.

Ibland är det jätte skönt att få vara själv och tänka på pappa. Men jag tror inte att jag skulle ha något problem med att 'dela med mig' av det. Bara sitta där tillsammans och låta mig tänka. En dag, då ska jag orka, men just nu. När jag tror att jag är tillräckligt stark, då är det ingen som har tid. Jag vill inte vara till besvär, kanske gör det mig till ett ännu större besvär.

Jag litar inte på mig själv, jag känner mig oönskad.

i like you very much

det är inte rätt av mig att tråna, att ens tänka tanken att vilja vara din. inget tyder på att jag nånsin kommer bli din, eller ens på att du vill att jag ska bli din.. jag är avundsjuk, otroligt avundsjuk! Du är nog inte den personen som bara inte är snäll mot en, eller ah det vet jag. Du prioriterar inte som jag, du är inte som jag på något sätt. Jag vet inte om du förstår hur mycket jag behöver dig, och ju mer tid jag är med dig, desto mer tror jag att du gillar mig. Men egentligen så vet jag inte vad jag ska tro, för det känns som att det är jag, och ett skal. Jag vill att det ska vara du och jag, men samtidigt vill jag inte förändra dig. Jag tycker om dig otroligt mycket

helt fel val

Jag är inte älskad och det är väl tur det. Idag måste ha vart dagen för alla mina misstag! Egentligen har jag inte valt fel men det känns så. Om jag hade valt rätt hade jag suttit hemma och gråtit då?

Nu är det gjort, jag har förstört hela det här året. Okej, jag är sjuk och jag seglar inte en poängsegling, är det en sån stor deal? Det känns som att allting gick från att vara toppen, till att nå botten på mindre än en vecka. Och jag har inte nått botten i seglingen heller, med allt. Jag kanske missar hajken imorgon, och jag har inte tränat på hela veckan. Inte konstigt att jag mår skit kanske.

När jag cyklade hem från seglingen så bara rann tårarna, likaså nu. Va fan är det här? Så ringde sara och berättade om hajken, och det kändes skit bra, som att dom tänkte på mig nånstans. Jag vill verkligen hajka nu. Men om jag hade valt mellan hajken och seglingen.. Om poängseglingarna ändå hade gått bra veckorna innan. Alltså jag tycker inte ens det är kul på onsdags-seglingen längre, jag seglar dåligt och mår dåligt. Regionskvalen går helt okej, det är allt. Helt okej.

Jag valde bort seglingen idag, jag valde därmed också bort seglings-kompisarna. Jag kan lika bra strunta i att åka till Lomma i oktober för att segla rikskvalet.

Jag valde bort hela den här säsongen, och det känns fruktansvärt. Jag är helt enkelt skit dålig på att segla, och borde hålla mig till det jag är bra på sitta och tjura för mig själv och undra varför alla hatar mig

från mitt håll

Alla dagar är inte bra dagar. Så har det alltid varit, jag kan inte må bra jämnt och jag kan inte göra bra ifrån mig jämnt. Det känns som att jag lever i en bubbla. Jag ser på människor i min närhet och tror att allting är mycket bättre än vad det är; Det är som en dröm.
Hade min pappa levt hade det säkert varit precis som det är nu, jag hade bara inte haft någon att "skylla på". Aldrig i livet att jag hade uppskattat pappa mera än vad jag gjorde. Att pappa är död, jaha och vad ska jag göra åt saken? Den enkla vägen, det hade varit att skita i seglingen och allting egentligen. Ha ett mål och bara sikta på det. Hur svårt kan det vara liksom? Jag hade kunnat sitta hem, fixa skolan och fått mig tro att allting är bra; Det kanske är bra, vad behöver jag för att må bra? Svaret på det är samma sak som får mig att må så fruktansvärt dåligt.

I min bubbla så är det som i en film, alla förstår mig och jag har jätte lätt att berätta hur jag mår och att gråta i någons famn. Det är alltid någon som ser om jag mår dåligt och kommer fram och frågar hur jag mår.

Om någon frågar mig hur jag mår idag så säger jag "ah men det är bra". Fast det är inte bra. Sen kommer jag hem och alltid frågar jag mig själv varför jag inte säger som det är; att det aldrig kommer bli bra, att jag alltid är ledsen.

Varför skulle någon bryr sig om mig? Jag är inte bättre än någon annan, frågar man om någon mår bra, förväntar man sig inte värsta uppsatsen till svar, man förväntar sig, jo taack, det är bra!

När jag mår dåligt så kan vyn inifrån min bubbla vara väldigt annorlunda, då inbillar jag mig att det faktiskt är någon som är intresserad av att jag mår dåligt. Ingen ska behöva lyssna på hela min historia, jag klarar mig själv med det inom mig. Jag klarar mig, men jag mår inte bra av det. Jag mår inte bra av att bestämma själv, jag vill veta att någon bryr sig tillräckligt mycket om mig. Fast det vill väl alla och varför skulle jag få min önskning uppfylld, det hänger på dig du vet det va.

Du är borta. Jag glömmer bort. Du vet inte vem jag är längre. Jag är ute på djupt vatten. Du kommer aldrig kunna rädda mig, för du är död. Jag måste fortsätta leva. Jag var den som fick leva, det var inte jag som fick cancern, jag fick livet och har det fortfarande i mina händer.

Att vara hemma och deppa är ju inte precis att ta tillvara på livet, eller hur. Det värsta som kan hända är att jag misslyckas, och det har jag gjort förut och jag lever fortfarande.

Det är bara det att jag kan inte chansa för andra, jag kan leva mitt liv och klä mig som jag vill.. Men jag är fortfarande bara 13, jag är fortfarande en liten liten flicka med samma beskymer.

Kommer jag våga ta egna beslut? Hur vet jag om besluten jag tar nu kommer påverka hela mitt liv? För det jag gör nu, det är väl inte repetion? Nu är livet, livet pågår hela tiden runt om mig, eller?

don't judge me

Där, längst fram i en fullsatt kyrka kände jag mig ensam. Jag trodde inte att någon förstod mig och att jag var helt ensam i hela världen fast jag satt mellan personerna som betyder mest i hela mitt liv! Då insåg jag inte vilken tur jag har, för jag är faktiskt inte ensam.

Fortfarande är det otroligt många som inte förstår sig på mig, när man är ledsen börjar man väl gråta? Inte jag, jag klarar inte av det. På din begravning för ett år sen kändes det som att jag tömdes på allt.

Nånting nytt började! Om jag blir ledsen går jag iväg, då vill jag vara ensam med pappa. Så har jag skött allting, jag vet inget annat. Jag vet inte hur det skulle kännas att gråta ut i någons famn, för jag gör inte det! Kanske hade nånting släppts från mina axlar, men jag klarar mig väl ganska bra nu med?

Många förstår sig inte på med, jag kan se det på blicken dom genom-borrar mig med. Det känns som att jag blir dömd, och jag vet inte varför. Kanske tar jag pappas död väldigt lätt, men jag har varit där nere också. Jag vet hur det känns att sakna så mycket att det gör ont, så mycket att jag skulle göra vad som helst för att bara få se pappa! När jag saknar så mycket finns det ingen räddning, då är jag ensam. Ingen kan sakna åt mig, kanske med mig men det är jag inte van vid.

Jag håller mig undan för att skydda mig själv. Det är nog det flera vuxna förväntar sig. Att jag ska må dåligt, när föräldrar ser på mig känner jag mig skyldig. Som att jag inte saknar tillräckligt.

Kan jag inte sakna om jag inte mår dåligt och gråter? Förtjänar jag inte det jag har? Har jag fått det såhär bara för att min pappa är död?

Hur ska jag få framför allt föräldrar att förstå att jag inte klarar av att sörja längre? För ibland, korta stunder glömmer jag att pappa är död. Att pappa aldrig kommer tillbaka! Är det mitt fel då, att jag mår bra? Har inte jag precis som alla rätt att skratta? Döm mig inte, jag verkar säkert som någon som har fått allt bara för att pappa är död och kall. Framför allt verkar jag nog kall. Men jag är inte kall, jag saknar pappa så enormt. Jag hoppas att folk faktiskt ser pappa när dom ser mig, jag vill vara din pappa.

Jag har slut på ord, jag vet verkligen inte hur jag ska förklara hur jag känner just nu. Det är massa blandade känslor, jag tror att det ska gå bra, att allting har löst sig och att jag svävar på moln. sen så vaknar jag upp och inser att jag inte gör det. jag är en helt vanlig flicka som är så normal man bara kan vara. vad finns det hos mig som gör mig till nånting alls?
jag tror att personerna i min omgivning är en av anledningarna. Alla runt omkring mig är nånting, vad som helst så har dom nånting som är typiskt dom. Jag har inte det.
Det känns verkligen inte som att jag ger nånting till nån? Allt jag gör är att att ta och vara till besvär!
Jag skulle gärna sitta och prata om hur allting gåt fel för mig hela tiden, men med vem skulle jag göra det? Det är ingen som förstår.. och om det nu inte spelar någon toll skulle jag ändå inte fråga någon, jag intalar mig hela tiden att jag klarar mig själv, och visst gör jag det. Men hur mycket glädje har jag då? Jag tycker det är kul att gå i skolan, det säger väl en del om hur det är med seglingen iallafall.

Someone told me I should take
Caution when it comes to love
I did, I did
But you were strong and I was not
My illusion, my mistake
I was careless, I forgot
I did.
And my heart was broken
All my scars was open
You fixed me,
Then you told me all these sweet words,
and I was sold.
I forgot "caution when it comes to love"
And here I am, still with a broken heart

stampar upp och ner på samma ställe

Det blir bara samma ord om och om igen, ingenting nytt händer just nu. Jag har börjat skolan, och jag längtar dit hela tiden. Segling är inte så lockande, jag måste få den att bli rolig igen! Jag är väldigt nervös över att jag liksom inte gör nånting, det är som att jag står brevid medans alla andra lever sina liv fullt ut.

Det känns inte längre som att jag passar in, fia seglar ejolle, cissi seglar ejolle, och jag, jag seglar optimist. Varför då? Vad har jag att hämta där? Jag tycker inte det är speciellt roligt på träningarna, helst vill jag ine vara där och jag känner ingen jätte lust för att åka iväg..

Jag känner mig mera som någons förälder, än seglaren. Dom andra har inte lika mycket ansvar, jag antar att dom inte behöver vara med att planera eller fixa och dona. Hur kan sånt stärka mig? Det kanske hjälper mig hemma och i skolan, men absolut inte i seglingen.

ödet

Egentligen borde jag väl vara en av alla dom som fångar dagen och lever livet som att det kan ta slut imorgon, tar chanser och försöker bara göra så som jag vill. Men jag känner mig som en fegis, vet inte riktigt vad jag ska vara eller när och tror att just jag ska vara den som blir träffad av blixten. Kanske är det för att jag tror inte att det spelar någon roll vad vi gör, jag tror att det finns något slags "öde" så varför skulle det inte hända mig liksom?
Det finns två sidor, antingen så har redan ödet drabbat mig och då är det över, eller så har ödet drabbat mig och det kan hända igen. Om min pappa dör, vad är det då som säger att inte alla andra jag älskar kan försvinna?

Det jag saknar mest med dig pappa, det är allting som jag inte tänker på. Det som måste göras, som ingen annan kan göra förutom vi. Vissa saker kan jag inte få hjälp med, vissa saker är för personliga. Jag saknar våra diskutioner, det fick mig att tro att jag var älskad. Resten spelade liksom inte så stor roll för du fanns alltid där, förmodligen va jag väldigt bortskämd med din närvaro! Jag är väldigt orolig för att jag ska bli någon annan, att jag kanske tillochmed ska glömma dig. Eller glömma vet jag att jag aldrig kommer göra, men sakerna vi gjorde.
Och även som livet blir lättare med tiden så känns det som att jag är en åskådare till det som händer på riktigt. Jag hänger liksom inte med, helt plötsligt så har veckan gått och jag står typ på stand-by! Kanske sover jag för lite, det är ju ett ganska lätt problem att fixa i och för sig, fast fortfarande hoppas jag. och det är inte bra... inte alls..

snäll?

Undra om jag är ful, om allt jag gör är fel. Hackar jag massa på andra? Sårar jag människor så som jag själv blir sårad? Vad skulle det innebära för min personlighet? Det skulle förändra allt jag tro på, allt som min pappa trodde om mig. Innerste inne har jag alltid trott att jag är snäll, det har jag alltid trott. Det känns liksom inte som att jag kan göra någon annan illa för att jag ska få det bra. Jag lider heller själv, än låter någon annan göra det, eller det är iallafall vad jag tror.

mobbad

jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag blir mobbad. FyFan va det suger. Det finns inget jag kan göra åt saken för du förstår inte att du sårar mig, du förstår inte att jag inte kan ta det du säger. Jag är en fegis också. Det skulle inte kännas bra om vi "tog tag" i det här heller. För då är det jag som är svag, jag som ger mig!

just do it

åh det ska bli så kul att börja skolan imorgon igen! jag vet inte varför men jag har nog längtat efter lite tider att följa och inte behöva bestämma dagen själv liksom. Nu känns det som en lång tid sedan jag var nere på botten, jag jobbar mig uppåt. Ibland önskar jag att jag bara kunde koppla bort allt och bara göra, inte undra så mycket varför utan bara leva. Och nu kan jag det, idag kan jag bara leva och det känns så skönt. Imorgon kanske jag inte kan det, men då vet jag iallafall att jag gjorde det idag.

Det här kommer inte sluta bra, inte alls! Det värsta av allt, är att det är mitt egna fel, jag låter det fortsätta och det är inte bra. Sen det värsta nummer två, jag vill inte sluta, jag vill ha det såhär!

The more you learn, the more we share
We were worlds apart and it was so much easier to be
Because now I know what we can't have and it's so unfair
Because those who get to know our hearts the most, they always seem to be the ones we'll never hold
It kills me and yet it keeps me going.
But maybe when you smile
It means you'd stay awhile - Just maybe you'd save me now

inte hela vägen

Så det är såhär det känns att nå botten. Det värsta, det är att det fortfarande kan bli värre. Jag kan sjunka ännu lägre än till botten. Det är det värsta, för när jag tror att det här är botten, att jag kan sluta kämpa och bara hoppas på att det blir bättre, så blir det inte det. Jag vet inte riktigt vad det är som får mig att kämpa igen.
Jag vet inte om det hade varit såhär även om pappa hade levt, jag tror inte det. Absolut inte om du hade fått cancer, och du hade överlevt den. Jag saknar dig, varje dag! Kommer jag kunna dela min sorg med någon annan? Jag tycker det är jobbigt, men jag tror inte riktigt att det syns utåt. Om jag mår dåligt, då vill jag ju inte göra nånting. Jag vill inte gå ut, inte vara på jkv eller träffa någon. Jag vill bara ligga på golvet och stirra ut i ingenting. Jag vet att det är jätte svårt att hjälpa mig då, men så har det alltid varit. Jag mår bra ibland, och då håller jag ändå en ganska hög speed, sen sjunker den POFF och jag ligger här på botten igen. Sen du dog pappa, tror jag inte att jag har nått min högsta speed nån gång. Det tar liksom stopp, jag orkar inte riktigt hela vägen.
Kommer jag nånsin att göra det? Jag vill gå vidare, kan jag det? Kan jag gå vidare från en av dom hemskaste händelserna i mitt liv? En dag, jag tror det. Jag måste tro det, för annars är jag fast här på botten, och ingen kommer göra något åt det för det är "naturligt". Klart jag kommer bryta ihop ibland, men såhär ofta? Jag har inte mått bra på hela veckan.

Om du slutade bryr dig skulle det bli väldigt mycket enklare att inte tänka på dig, att glömma. Då kanske jag inte skulle tveka på hur det verkligen är, det måste vara kristallklart för att jag ska förstå. Det är inte mycket som talar för att något av det jag håller på med är en bra ide. Men jag gillar det verkligen på något sätt får det mig att kännas levande, det känns som att jag ler hela tiden och det är väl bra? Men så är det ju det här med att det inte spelar någon roll. Allt vardagligt, sånt där enkelt som att du får mig att le, spelar inger roll. För hur ska någon annan se det? Det handlar inte om dig&mig längre, det är mycket mer komplicerat än så.
Jag undrar vad du ser i mig, om du ser på mig som jag ser på mig själv.

Vad gör det dig om jag tvivlar på mig själv, eller om jag tvivlar på dig? Det gör dig ingenting, för du är stor, du klarar det. Du kan gå vidare, ta allting med en nypa salt. Jag tror att du vet att du inte ska säga för mycket.
Hur ska jag veta? Hur ska jag kunna fixa allting som jag undrar över när jag inte vet vad du vill, för det spelar roll. Och det borde det inte göra. Jag borde inte tänka på dig när jag tänker på mig. För där emellan finns det inget, det är TOMT!
För att skydda mig, eller dig? Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu.

När jag tänker på det i efterhand så är det väldigt väldigt dumt. Det var dumt att tro på att det skulle bli något, allting bara är så dumt. Men nu är det förbi och jag måste ta nya tag. Kanske kan det på något sätt bli som förut, om jag låter det hända. Jag måste bara släppa greppet och låta det som sker ske.Det är min plan for now, det låter som en av min bättre faktiskt.

jag&min sorg

Det blir lätt att jag bara tänker på mig själv och hur synd jag tycker om mig själv. Igår var jag på jkv, och nuförtiden så har jag fixat väldigt mycket själv.. Jag är hemma själv på dagarna, fixar mat och bestämmer ganska mycket själv. Det var precis samma igår, men så var det inte när pappa fanns. Jag var som hans lilla flicka och jag tror inte att jag kände mig ensam i hans sällskap. Men igår på jkv, så kom mamma. Hon bara kom. Och det var så skönt att jag hade en möjlighet att "gömma" mig hos henne, som jag gjorde när jag var mindre. Jag tycker inte att det är så jobbigt att fixa allting själv, på dagarna. Det har jag gjort förut också. Men nu tvivlar jag väldigt mycket på mig själv, och mina tankar. Det är inte så likt mig att dölja något jag känner för mig själv. Jag tror det är för att jag inte vågar. När pappa dog så blev jag mer reserverad och tänkte lite mera på vad jag sa och visade. Det känns inte som att jag kan visa om jag är ledsen hemma, det är så lätt att mamma eller vem det nu är som är hemma hos oss, också blir ledsen. Så det blir liksom lättare såhär, om jag fixar allt jag behöver för att må bra, och sen så kan jag vara ledsen för mig själv. Det är inget som behöver gå ut över någon annan, utan jag är ofta ledsen själv. Det kanske inte är så bra, eller det är inte bra! Men just nu, funkar det. Och om jag verkligen var ledsen, och någon märkte det och kom för att trösta mig, så idag. Skulle jag resa mig upp och säga att det inte var något speciellt, att jag var bra nu. Men kanske, kanske någon gång iframtiden, att jag kommer ta emot din hjälp. Men inte nu, jag är inte tillräckligt stark för det ännu. Jag låter dig inte komma så nära, för att jag är rädd. Men nån dag, så ska jag försöka, så ska jag trotsa allting. Jag ska försöka, för jag tror det kan vara bra, men inte nu.

it's time to let go of you

Från och med nu så klarar jag mig själv. Jag har klarat ett år utan min pappa, hur svårt kan då det här vara? Dét är barar så löjligt och dumt och irriterande. Min pappa han såg mig, såg mig och lät mig höra hur mycket saker betyde för honom. Pappa berättade om det han tyckte om. Det är något som jag saknar otroligt mycket, och jag tror verkligen att någon annan skulle kunna ersätta den delen av pappa.
Men som sagt så har jag klarat mig hittils så jag gör det väl i fortsättningen också. It's time to let go.

Jag är fruktansvärt rädd, speciellt för att bli sårad. Jag har redan ett hål, jag behöver inte ett till. Så är det; först så tvivlar jag påmig själv. Är det här verkligen rätt? Kommer det att funkar? Sen släpper jag det, och tänker "what the hell" jag lever bara en gång, varför inte ta lite chanser? Sen så chansar man lite, och öppnar sig, gör sig sårbar. Sen så blir jag sårad, och allting gör väldigt ont. "ingen ska nånsin mer få såra mig" blabla, och sen börjar det om.
Varför låter jag mig själv gå igenom sånt här? Förtjänar jag det? Finns det inget bättre? Behöver jag uppmärksamheten? Nej jag vet inte. Jag vet bara att den lilla tiden det funkar, då känns det som att allting är värt det.

just love me when you can

Jag har ett väldigt bra liv egentligen, en fantastisk familj även om den är väldigt stor och underbara vänner. Det enda dåliga är att jag inte har en pappa som lever. Men jag har lärt mig att leva med det också, för ett år sen trodde jag att det skulle vara omöjligt, att jag skulle vakna varje dag med den där tomheten i bröstet. Vissa dagar gör jag det, och allting känns hemskt. Minnena kommer tillbaka till mig och jag vill bara försvinna. Fast det hände inte lika ofta som förra året, jag har lärt mig leva med hålet. Då, för nåra månader sen sa en kompis till mig "du kommer över det" han har också förlorat sin pappa och jag tyckte han var sjuk som kunde säga något sånt. Hur kunde det där hålet försvinna? Det var mitt bevis på att pappa var borta, smärtan påminde mig om allt som hade hänt, skulle det verkligen försvinna?
Idag vet jag, kanske inte hela svaret men en del. Hålet finns kvar där inom mig, men inte lika stor del är smärta, mycket av hålet är fyllt med kärlek och minnen. Hålet med dig pappa! Men där finns också smärta, inte lika mycket, men ändå ett bevis på att livet är upp&ner. Jag kanske inte har min pappa i livet, men jag har haft en fantastisk pappa i nästan 13 år. Och det är mer än vad somliga får.
Jag vaknar numera, med hopp om en bra dag, med vetskap om att det är jag som bestämmer över mitt eget liv. Ibland sker fruktanvärda saker som min pappas sjukdom. Men vi lär oss leva med det, och med oss bär vi fantastiska minnen, glädje åt att vi en gång varit tillsammans och massa sorg! Det kanske inte är en tröst, men det är en påminelse, en påminelse om att det kan bli värre och att det alltid är värt att kämpa.

So you'll be mine
Forever and almost always
And I'll be fine
Just love me when you can, yeah
And I'll wait patiently
I'll wake up everyday
Just hoping that you still care

hoppas

Jag vill bara vara med dig, jag har inget att säga dig, inget gemensamt men jag vill bara att du ska se att jag vill vara med dig. Jag vill att du ska se på mig som jag ser på dig. Jag vill att du ska förstå, men det går inte och nu är det försent.

bort, bort med allting

Bort, Bort med allting! Jag vill inte minnas, jag orkar inte minnas. Den här veckan är som ett "prov" om jag verkligen klarar det här, kan jag stänga pappa ute? Är inte det dålig stil? Men jag vill inte ha en död pappa, jag vill ha en frisk pappa, jag vill ha min pappa. Min pappa som kan trösta mig och säga åt mig. Ska jag minnas, vill jag ha någon att minnas med, någon som inte förstår, någon jag inte kan göra ledsen.

snart så

Jag vet att den dagen kommer att komma, dagen när min pappa har varit död i ett år, 12 månader, 365 mornar utan min älskade pappa som väcker mig. Jag har vetat om det så länge, redan när pappa blev sjuk så trodde jag att han inte skulle bli frisk. Jag hoppades, klart jag gjorde det, att han skulle bli frisk. Jag trodde att han skulle leva längre än 6 månader med sin sjukdom. Men jag tänkte inte så mycket på det jag tänker på nu, på det jag saknar nu.
Det är inget man borde göra när man är 13 år, veta att ens pappa är död och har varit det i ett år. Han borde inte vara det, han borde leva, vara frisk med mig!

vem är jag,för dig?

Jag har en ganska bra bild av hur jag uppfattar mig själv, med egna ögon! Men jag undrar väldigtmycket hur andra ser på mig.
Är jag en irriterande&dryga skitungen?
Är jag den där dryga?
Eller är jag kanske den någon beundrar?

Jag tror det kan vara ganska bra att vetavad folk tycker om mig, för mitt självförtroende.

Jag vet inte om folk undrar mycket om mig? Om dom undrar varför jag inte saknar min pappa? Men det gör jag. Men inte på det sättet längre. Jag tror inte att jag kommer bli super ledsen på onsdag, jag hoppas att det kan undvikas. Det är verkligen inte kul att vara skit sur.

taking chances

Att ta risker är inte riktigt min grej.Jag tycker det ska vara som vanligt och om något ska förändras så vill jag ha tid på mig att acceptera det. Det är väldigt dåligt med mig, att jag inte tycker om förändringar. När det är annorlunda för mig, kan det ha vari annorlunda väldigt länge för alla andra. Jag gillar att ha någon vid min sida.. Men nu har jag vant mig vid det här, och då är du redan långt för

förändringar

Nu när jag är inne i en hyfsat bra tid, eller ah jag har mått ganska bra, ganska länge och då har jag kommit ganska långt och högt! Men det är också då som jag beter mig som jävligast. Jag tror att det var såhär efter JSM, men sen så går det bara nerför! Nerför med allt.
Det är fel av mig att försöka förändra dig till något du inte är. Man ska inte behöva förändras, man kan itne förändras. Förändringar är inte bra, inte personliga förändringar i alla fall. Du är du, och jag är jag. Det är otroligt självisk av mig att ens försöka förändra dig. Jag vill ha dig alldeled för mycket, alldeles för mig själv.
Jag vet inte vad det är som går fel. Du betyder alldeles för mycket för mig för att jag ska ha råd att förlora dig. Distans. Men imorgon då ska jag försöka bryta mönstret och göra något skoj med sarah&fia. Jag måste det, för min egen skull. Så ni är underbara för mig <3

förväntningar

Har man höga förväntningar så blir man svårare nöjd. Jag har höga förväntningar på allt, och får jag inte som jag vill blir jag antingen ledsen eller arg! Det spelar ingen roll om det finns bra skäl till att jag inte får som jag vill. Impossible is nothing!

trust

Hur kunde jag lita på dig?
Varför räknar jag alltid med dig?
Du är allt för mig, och just nu behöver jag dig!
Men jag förstår inte varför jag räknar med ditt stöd! Du har ingen skyldighet till det, du har ett eget liv.

Jag vet att man ska se möjligheterna, att livet blir mycket lättare då. Jag vet det, jag vet det för jag har upplevt både fram och baksidan. Det är när jag bara ser problem som jag behöver dig mest, men det är också då det är som tråkigast och jobbigast att "ta hand" om mig. Jag ser ju bara massa negativt, hur kul är det att vara med en sån.
Mitt problem kanske inte är att jag inte kan lita på dig, utan att jag inte kan lita på mig själv

ett mörkt hörn

Jag vet inte riktigt om det är för att pappa är död, men ibland önskar jag att jag bara kunde få sätta mig i ett mörkt hörn. Med knäna mot bröstet och bara tänka, tänka och gråta.När man tittar bakåt istället för framåt blir livet så mycket svårare. Men det skulle jag göra när jag satt i mitt mörka hörn, titta bakåt och minnas. Det känns inte så annorlunda idag. Jag har upplevt 12 sommrar med en frisk pappa, en sommar med en sjuk pappa och en sommar utan någon pappa alls. Jag minns inte. Eller det är klart att jag kan minnas om jag tänker efter, men jag minns inte så mycket från sommrarna när pappa levde. Inte någon speciell sak vi gjorde. Det gör ont. När jag önskar mig nånting, önskar jag mig att allting ska bli bra. Om jag ändå kunde tro att allting kunde bli bra igen. Kan ett brustet hjärta läka? Kan mitt hjärta läka? Kan jag bli den jag en gång var? Jag tror inte att människor förändras, man födds och man lever som man är. Jag kan förändras när jag är med någon, men sen blir jag "som vanligt" igen.

plötsligt förändrats allt, igen

Jag ska försöka få ner allting så att du förstår. Mitt liv betyder otroligt mycket för mig. Jag tycker att man ska leva det med blandat innehåll, men mest med sånt man tycker om men också det man måste. Det som är tråkigt kan man låta bli. Ofta, om man umgås med någon man tycker om kan den få en att göra saker man aldrig skulle gjort annars. För man tycker om personer och allt som betyder något är att få vara i dens närhet. Det kan kallas "gravitation", prägling, men jag hade valt att kalla det kärlek. Kärlek finns det gott om, i olika varianter.En del kärlek tar man för givet att man ska få, till exempel kärlek mellan far o dotter. Kärlek mellan pojke och flicka tar många också för givet. Jag tror att kärlek mellan en flicka och en pojke är den kärlek som man kan förändrats mest för. Som dotter så förväntar jag mig att min mamma älskar mig oavsett hur tjock, eller äcklig, eller sur, eller ledsen, eller deppig, eller glad jag är. Kanske är det för att man är en del av sina föräldrar. Jag kan inte se hur jag skulle orka leva om jag inte visste att min mamma älskade mig. Jag kan inte längre fråga min pappa om han älskar mig men det han visade och sa i livet gör att jag inte tvivlar. Men det hade ändå varit skönt att höra ibland "jag älskar dig Linda. Du är bra precis som du är". För många är det töntigt och en självklarhet men inte för alla. Jag tvivlar ofta på om jag är älskad av någon annan än min mamma.
Med föräldrar så vet man vad man ska förvänta sig. Man vet ofta vad dom gör och dom vet för det mest vad man sysslar med.
Men den andra kärleken mellan pojke och flicka,där vet man inte vad man ska förvänta sig. Man har inga krav till varandra (åtminstonde inte när man är så liiten som jag). Det sägs att den kärleken gör en blind. Jag håller med, man gör saker man förut inte gillade, dumma och kanske bra saker. Men när man sen ibland, kanske när man inte är tillsammans, ser klart. Då förändras allting. Man känner inte igen sig själv och tvivlar på om det finns någon kärlek där imellan.

2010-08-03

jag vill minnas, men jag vill inte såra. jag vill prata om dig pappa med mina kompisar. mamma pratar om dig, moster och hela släkten. och det är väl för att minnas. jag vill inte glömma dig. du fanns bara i mitt liv i 13 år, hur mycket kommer dom 13 åren att betyda för mig när jag blir vuxen? Kommer jag att minnas din syn på livet, kommer jag att minnas att du alltid ställde upp för oss? Jag vill det, jag vill att alla ska få veta vilken fantastisk person du var och att du betyder allt för mig.
Jag tänker mycket på hur det ska bli när jag börjar skolan igen. Jag börjar 8:an som om ett halvår så ska jag få mina första betyg. Igår kändes det långt ifrån min värld. När jag gick i sjuan kunde jag göra lite som jag ville, inte precis men jag gjorde mina läxor och pluggade till prov. kanske inte så mycket som jag kan men lite ialla fall. jag önskar att jag hade gett allt där, för att se vart jag ligger någonstans men nu får jag göra det i 8:an. Men då kan jag inte springa iväg när det blir jobbigt. Jag måste lära mig att bli som alla andra, för annars kan man inte lyckas? Eller kan man det? Det ser ju inte så ljust ut. Hur många klarar det? Jag vill göra det, jag önskar bara att jag trodde på att jag kunde det också.

Allt blir så negativt i huvudet just nu. Det känns inte som att jag klara av något alls, att jag är för liten. När någon pratar om mig, så gör det ont. nej jag orkar inte. jag orkar inte tänka på allting som har hänt. det gör alldeles för ont.